Det är så tyst här hemma. M jobbar, katterna ligger i varsin fåtölj och blundar. De har stenkoll på mig eftersom det blir mat nästa gång jag reser på mig. Allt är alldeles tyst och det är som om tystnaden är mer mättad just nu än i vanliga fall Jag tänker att att det beror på snön som ligger i sjok på vår tomt.
Två gånger har jag skottat undan rubbet idag, och snöhögen utanför är skärmar av all in och utsyn. Jag är som inbäddad i en kokong av vitt och ett ögonblick när jag gick utanför med spaden funderade jag på om man kan bli snöblind så här eller om det bara sker i kombination av vidder och stark sol. Jag vet inte. Men jag tycker om det vita.
Förra året skottade vi mest fram bilen (med en usel liten röd hopfällbar nödspade) I år skottar vi gångar till vår ytterdörr och skottar snön av taket för att inte ha ihjäl någon om det skulle töa och kana av.
Jag märker till min förvåning hur meditativt skottandet verkar på mig och det är nästan som att jag blir besviken de morgnar jag inte behöver skotta. En dag smygskottade jag lite hos grannen.
M tycker också m att skotta men han tycker mer om att använda den tunga spaden och ge sig på de hårda tunga klumparna som bildats. M gillar att göra saker dom kräver lite styrka och jag låter honom alltid.
Han är så fin M när han utan att märka det visslar på någon folklåt och dundrar på med spaden och lovikavantarna. Han är så lätt att älska de gångerna och jag känner mig nöjd och till freds inuti.
JAg förstår efter en dag som i dag vad det gör med oss att inte ha tid att göra saker tillsammans, jag förstår att vi mår bra när det blir som idag och att de här dagarna med skottning, långkok och julfix behöver fortsätta i någon form även när snön är borta. Jag förstår att det är bättre att äta falukorv tillsammans än fläskkotlett ensam.
Läs även andra bloggares åsikter om snö, kärlek, funderingar, M, söndag, nöjd,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar