01 november 2012

Och igår dog min pappa. Man tror att man är förberedd, men nej, det var jag inte.

Precis som dagen innan sken han upp när han såg mig, och så såg han Lillo. En sköterska frågade om han såg vem det var? Han kämpade och fick hjälp av med masken och svarade "min favorit" högt och tydligt. Senare under dagen tog vi farväl.

Lilla pappa, ditt hår kändes precis som vanligt, alldeles mjukt och fånigt och duddigt. Som vi har skrattat tillsammans, jag bär det med mig pappa. Allt det fina, fina det finns alltid kvar, som du hos oss.

8 kommentarer:

TeachMom sa...

Jag beklagar verkligen. Hur beredd man än är på att det ska hända så är man ändå inte det. Känner igen det från när min pappa gick bort för ett par år sedan.

Yevonde sa...

Stor kram.

MDB sa...

Många kramar.

Stina sa...

Jag är så himla ledsen för din skull och för alla drömmar om framtiden som nu inte alls blir som du kanske tänkt.
Fint att läsa om ert sista möte och att han vet att ni var där.
Jag hoppas att din pappa får det bra där han är nu.
Ta hand om och uppskatta varandra. Stor varm kram!

Skickar med min finaste dikt om sorg som skänkte mig lite tröst när Christoffer dog.

"Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. "

Harry Martinsson

kajsa. sa...

Usch så hemskt :( jag beklagar..
kram!

Linnea. sa...

Usch, jag sitter här och gråter. Blir så hemskt ledsen för din och din familjs skull. Jag beklagar verkligen, många långa och varma kramar mitt i sorgen från mig! <3<3<3

elina sa...

Åh, jag beklagar verkligen. Känns så fjuttigt att säga..åh, stor kram!

Uma sa...

jag är så hemskt ledsen för din och din familjs skull och beklagar...sorgen. Varma omtänksamma kramar till dig