Oron, alltid

Jag är nervös. Jag försöker sysselsätta mig och tänka på annat, det går så där. Lillo hjälper så klart. Han tvingar en till närvaro allt som oftast och vill helst sparka boll, klippa gräsmatta eller sätta ihop magnettåg.

Han är underbar men ganska krävande. Föräldraskapet är ju det, på ett annat sätt än vad jag tänkt mig, men det är ju så klart värt allt.

menopur, mon amour

Det finns inte så mycket att skriva egentligen, men jag tänker att jag vill göra en liten minnesanteckning om sprutorna. För jag har satt igång med dem nu. menopur, hästdosen, och ingen synarela alls. "Man går ifrån det mer och mer" sa läkaren och jag lyder. För övrigt har jag läst in mig lite på eventuella effekter av D-vitamin och tar en hutt varje dag tillsammans med folsyran. Något annat tar jag inte utan äter rätt ok ändå. Ekologiskt och så, i alla fall mest ekologiskt.

Jag kan inte säga att jag känner av sprutorna så värst mycket. Jag tycker att det nyper lite till vänster men det kan vara inbillning, och förresten kände jag inte av sprutorna sist heller, så jag antar att jag inte gör det helt enkelt. Min fina och relativt nya vän E, skrev i ett sms att hon önskade att jag slapp gå igenom sprutorna, men de är verkligen inte det värsta. Nej, det värsta är hur det trappas upp, förväntan och oron. Just nu är nästa steg UL och ett utlåtande i fall och när jag i så fall får plocka ägg. Efter det blir det: fanns det några? sedan blir det: har några befruktats? osv.. så alla steg finns ju redan och kanske också all min oro.

Jag tänker återigen lite bittert på hur praktiskt det vore om vi bara kunde fått ligga lite istället, men enkelt är inte vår melodi, så jag blandar sprutor och injicerar.

behandlingen

 Det går inte att beskriva hur annorlunda det är den här andra gången. Jag hinner inte reflektera, orkar inte heller för den delen. När larmet ringer för spraydags hinner jag undra vems telefon det är som ringer innan jag inser att det är jag och min och att jag ska spraya.

Synarela; sist tänkte jag ju att det inte var så farligt med den, att den var rätt ok och att jag inte mådde så dåligt av den. Den här gången, jävlar! Jag är PMS:ig som tusan och vi ryker ihop så det ryker M och jag. Inga nya bråk, utan gamla onödiga som blossar upp och jag blir orimligt arg och helt vansinnig och vill slåss. VILL VERKLIGEN SLÅSS! Jag vill inte det vanligtvis, skriker inte så mycket heller, diskuterar mer in i absurdum och är jobbig på det viset, men nu, som ett jävla tomtebloss och så trött att jag nästan vill ta ett graviditetstest fast jag inser det orimliga i att det skulle kunna vara trötthet av någon annan orsak än sömnbrist och lite hormonbrist.

När vi bråkat klart älskar jag honom så att jag blir tårögd i si så där fem minuter innan jag tycker att han är så dum att jag vill ta tillbaka allt och häva min del av huslånet.

Lillo är en goding som pratar och läser och cyklar och lägger märke till saker och som säger att han tyckej om mamma. Det gör han också, innerligt. Sin pappa också och ninky nonken. Det är den käraste ägodelen som vi bänder ur famnen efter att han somnat in. Det hade varit enklare med någon mjuk liten nalle, men nu är det "nonken" och den får han ha.

Snart ska jag göra ännu en nedregleringskontroll, den sista visade att jag behövde fortsätta spraya ännu ett tag, så jag sprayar. snart är det dags för menopur, hästdosen redan från början  för att chocka igång äggproduktionen. Sedan ska jag be vännerna som tror på Gud att be, och jag ska försöka att inte bli så stressad.

ja, en får se..