Vi får se

Ibland känns det svårt att börja om. Det gäller för skrivandet så väl som livet. Någon egentlig nystart har jag väl egentligen inte gjort, mest pausat och tagit upp, igen.

M och jag har haft ett gräl. Det största där vårt varande tillsammans diskuterades till och med. Jag vet egentligen vad jag vill hela tiden men jag behöver få veta att han är säker, att han också vet vad han vill, att han vill...

Han vill, säger han, med mig, inte med någon annan fast jag ibland tror det eftersom han ljög om telefonsamtal och sms.

Han ska inte ljuga mer säger han.

Vi får se säger jag.

symptomatisk flyttomani

Jag blir inte riktigt kvitt tomrummet inombords. Jag försöker fylla det med diverse telefonsamtal, promenader, tapetfrossa och kärlek. Men jag lyckas inte. Det gnager i mig och skaver. Jag är rädd att det snart går hål och att jag snart rinner ut.

Jag kan inte prata om det riktigt, jag vet ju inte vad det är. Jag har ont. I själen.

Så börjar tankarna komma på att flytta. Symptomatiskt, det vet jag väl, jag är inte så dum alltid. Jag drömmer om hus, eller någon annanstans igen. Funderar på varför det inte funkade förra gången och kommer fram till att det var för M:s skull. Jag ville bara vara med honom, jag gav aldrig den andra staden en chans. Jag funderar över anledningarna till att jag flyttade då och tänker att anledningarna till att flytta nu skulle vara de samma.

Men jag flyttar ju inte, det kan jag ju inte, vill jag ju inte...

Undran

Jag vill inte vänta två år. Jag vill faktiskt veta nu, om det går, om det funkar, om jag kan få barn. M blir rädd och känner sig inte redo. Jag känner mig redo för att prova, resten får man lära sig - om det går, om vi kan.

jävla Norge

Det har varit semester. Vanligtvis blir man glad av semester men jag vet inte... jag har svårt att känna mig glad, eller rättare sagt, kanske lätt för att känna mig ledsen.
En vän berättade igår att han ska åka till Norge och jobba ett tag med sin flicka för att tjäna pengar och resa - ungefär så. Jag borde inte ha blivit ledsen men jag blev det. Så jätteledsen. Det var som att vi gjorde slut, på vänskapen. Eller så gjorde vi det när jag började bo med M kanske.

Det slår mig att jag numera har ganska få vänner. Det gör mig ledsen, så pass ledsen att det gör ont för jag vet inte riktigt hur jag ska orka utan.

lysmakar och eldflugor

Det är varmt. Nästan fuktigt inomhus. Inte riktigt sensommarvärme men det är varmt och jag tar kalla duschar för att kyla ner mig.

Jag tänker på en likande natt när jag var liten. Tror kanske att det var senare på sommaren men jag minns inte. Det jag minns är hur pappa väckte mig, att jag var alldeles förvirrad av att det var mörkt ute, det kunde inte vara morgon. Pappa lyfte upp mig i famnen och bar med mig ut i hallen där mamma stod och väntade med en ficklampa. Jag minns hur pappa släppte ner mig på golvet så att jag kunde ta mamma i handen och hur hon gick ut med mig på altantrappen, ner på stenplattorna och jag minns hur ljuskäklan svajade i mörkret. Det var inte den braiga ficklampan. Plötsligt pekade pappa i ljuset; Där, titta!
Och jag såg, jag såg lysmasken på den lilla stentrappen ner mot gräsmattan. Jag såg och förundrades, och förstod kanske egentligen inte riktigt vad det var, men att det var särskilt eftersom jag blev väckt mitt i natten för att se på detta fantastiska.

Detta tänker jag på, kanske eftersom det är nationaldag för andra i världen, för att jag tänker på eldflugor som flyger under varma nätter på andra ställen i världen just nu.

24 rosor

M gav mig rosor och det står en hel famn full på köksbordet. Jag går dit ganska ofta och läser kortet. Jag blir glad varje gång jag inser att han älskar mig och är glad för mig på riktigt.

midsommarnattstankar

Midsommarnattsdrömmen bör sättas igång, men jag drar mig lite. Jag har inga blommor under kudden, har inte varit på fest, är inte full, har inte druckit nubbe - har liksom ingenting. Utom en katt som ligger utsträckt framför mig och väntar på att jag ska lägga mig så att han kan ligga på min mage. Men jag lägger mig inte. Jag är liksom upptagen med att vakendrömma,

Om..
köket
symaskinen
balkongen
växterna
bebisar
semestrar

...och annat som dyker upp så här dags när jag mår riktigt bra och är nöjd med tillvaron fast M inte är hemma, och jag sitter helt själv på midsommaraftonen, igen. Det gör mig inget, ikväll känner jag mig inte ensam, det är skillnaden. I kväll känner jag mig älskad och mycket mycket förälskad.

060606

Det är liksom tomt! På innehåll, på intryck och uttryck. Jag kan liksom knappast tänka vad jag vill ens så tomt känns det.

• Men jag älskar M
• Jag älskar att bo med M
• Och han älskar mig

Resten löser sig nog, det måste det ju göra även om vi kanske vill olika saker just nu. I det stora hela vill vi nog samma fast liksom olika fort och så får han väl också vara lite mer egoistisk just nu, han är fortfarande ledsen och jag glömmer det lite för ofta. Och förresten så räddade vi livet på en måsunge idag, det är inte så dumt ju egentligen.

Imorgon har jag tygnäsdukar...

...för imorgon är det begravning för M:s mamma. Det har gått en månad sedan hon gick bort och snart två och en halv sedan vi fick veta att hon var sjuk.

Jag oroar mig för imorgon och för alla de andra dagarna, och för de andra som inte får uppleva klart eller för de som inte ha sina nära kvar. Jag oroar mig för M.

Vi fick veta att M:s mamma inte ens hade ett år på sig att leva klart, och jag tänker ibland på hur M:s och mina framtida barn inte kommer att ha någon farmor. Det oroade hon sig för, M:s mamma, och jag förklarade att de kommer att ha en farmor. De kommer att få en fin bild av sin farmor, sin pappas mamma för vi har ju en fin bild av henne och det är den bilden vi vill förmedla. Så kommer det att bli, när vi får barn, OM vi får barn

Just nu oroar jag mig för i morgon, begravningen.

Jag har tygnäsdukar.

Längtan och Lust

Mitt i alltihop var det som att kroppen vaknade till liv igen. Jag känner längtan och lust. Varje gång M kysser mig känner jag hur det suger till i magen och hur det ilar ner mellan benen. Det känns fint för jag tänker gärna på hur vi brukade mötas, och hur vi älskade och knullade omvartannat så fort vi fick minsta tillfälle. Jag tror ibland att det var då som M slutade vara tidsfaschist och började komma för sent.


Sen orkar jag inte vara arg längre heller, bara lite ibland när ingen ser,

kanske