Om våren

Kanske är det vårens första riktiga dag. M har rensat upp i vår pytteträdgård, vi har ätit glass och druckit kaffe, gått en liten promenad, och Lillo har krupit ute i överdragsbyxor och smakat på en sten. Det känns som saker man gör en vårdag.Dock ligger snön kvar som ett smolk i ögat, men jag tänker efter och minns hur det på dagen för 7 år sedan var likadant och hur vi for tillbaka tvärs över Sverige och hann träffa Ms mamma innan hon dog. Hon fick aldrig veta att Lillo finns, det hade hon älskat, mer än något annat.

Pappa fick träffa Lillo, men han fick aldrig se honom krypa, eller leka med katten och fjäderpinnen i evigheter. Han vet inte att han kan rörelserna till flera sånger och att han älskar fil och kardemumma.

Pappa som är född och uppvuxen i Stockholm, ska ligga på Skogskyrkogården. Det känns mycket mycket bättre än jag kunnat tänka mig. Det känns som att han får komma hem och som att jag nästan ska få träffa honom igen, fast det gör mig ledsen också. Jag hade hellre hälsat på honom i mitt barndomshem och hört hur han gullat med Lillo mer än i mina tankar.

Som det är

Lillo sitter framför mig på golvet och leker med skrammelgrejer. Det är hans grej att leka och skramla, men det får inte bli för högt. När en vuxen tar hans maracas och skramlar med den fort blir han ledsen och rädd. Varje ny sak han får i händerna tar han, tittar på och skakar, jag tänker att det är för att undersöka hur den låter, om den låter.

Han känner på saker också. Länge länge sitter han och känner på golvets yta, var vi än är så känner han på golvet eller mattan eller han sitter på, han undersöker saker ganska så förnöjt där han är och därför tror jag att han kommer att krypa tidigast 2014.

Lillo är så fin, och så go. Han pratar och gör nya ljud konstant! Ett tag testade han hur högt han kunde skrika och hans mamma säger att det är högt! Och hon är jag.

Jag glömmer det nästan ibland, att jag är en mamma, men jag glömmer aldrig honom! Han sitter i minnet, och känslan av att ligga nära, nära eller av att bära honom finns i mig och mina armar hela tiden.

Ibland känner jag att jag inte är klok som inte bara kan älska att vara ensam med honom hela dagarna men det kan jag inte riktigt. Jag är inte sådan. Jag älskar honom och att vara med honom men jag vill fler saker och jag pluggar halvtid sedan ganska långt tillbaka. Det är tufft, inte bara för att Lillo finns utan för att nivån är en annan och för att M jobbar skift.

M och jag har det bra, men det knorrar på ett annat sätt än tidigare. Jag tror kanske att det har med mig att göra men jag blir så jävla arg och jag går här hemma ensam och eldar upp mig. M bråkar inte som jag så ibland är det svårt, men inte bara.

Ibland är det lätt också. Som när vi köpte böcker till mig  att läsa i min skola och fikade tillsammans. Lillo åt surdegsmacka med lite färskost på, drack vatten ur ett glas och var på strålande humör utom mot mössen som spelade xylofon i hans nya bok, de fick morr!

Då var det lätt att se på mina killar och känna samhörighet, stolthet och lycka och inte önska något annat alls i världen än att få finnas till med dem här, och nu, och framöver, i evighet.

Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, lillo, kärlek, M, funderingar, hemma,

Natten till imorgon är nu.

Det är natt nu, och när jag vaknar är det dagen då vi begraver vår pappa. Jag förstår inte hur jag ska klara av att se på den där kistan och veta att i den ligger min pappa som har mjukt , vitt och luddigt hår. Jag förstår det inte och jag kan inte ens tänka på att det blir ett "efter" snart. Efter pappas begravning... Det är snart nu. Om 6 timmar ringer klockan om inte Lillo väcker mig först. Jag vågar inte somna. Jag vill inte vara med om idag.

Och igår dog min pappa. Man tror att man är förberedd, men nej, det var jag inte.

Precis som dagen innan sken han upp när han såg mig, och så såg han Lillo. En sköterska frågade om han såg vem det var? Han kämpade och fick hjälp av med masken och svarade "min favorit" högt och tydligt. Senare under dagen tog vi farväl.

Lilla pappa, ditt hår kändes precis som vanligt, alldeles mjukt och fånigt och duddigt. Som vi har skrattat tillsammans, jag bär det med mig pappa. Allt det fina, fina det finns alltid kvar, som du hos oss.

Kära pappa

Du sken upp när du såg att jag var där idag. Du orkade inte prata alls men du sken upp och sa hej. När jag kramade dig sa du tack och mamma och jag fnissade lite. Det kändes lite som din töntiga humor, och det kändes fint.

Sen blundade du igen och ville helst få bort syrgasmasken från ansiktet.

Sladdar och slangar och apparater, hur många som helst, och så du pappa. .

Jag vill inte det här. Jag vill inte säga farväl. Jag vill att vi ska bada i havet på norste aura, att vi gräver sandslott och spelar badminton på gräsmattan där hemma. Jag vill att du blir varm av kryddstark mat och att du finns där och vet nästan allt som man kan tänka sig. Jag vill att du är kvar.

Men jag vill inte se dig orolig pappa, när syret inte räcker till. Jag vill inte att du har ont och plågas pappa. Det är det allra sista jag vill. Jag vill att du får gå utan smärta och utan kamp. Jag vill att du får lämna snart och slipper vara rädd. Men för din skull pappa, bara för din.

4 månader

Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, barn, barnlöshet, icsi , glad, lillo, jag, föräldrar, ivf, M, funderingar, kärlek,

att resa hit

Man ska inte tänka som jag gör, att det är något fel på en men det är så svårt att låta bli. Tex, tänker jag och undrar vad det är för fel på mig som inte har kompisar som hälsar på mig och M där vi bor. Jo visst några som bor här i stadens närmaste närhet men inte de från där jag är uppvuxen. Jag träffar dem varje gång jag hälsar på föräldrarna och hör av mig ofta och så. De verkar alltid glada och en av dem åker ganska ofta upp för sitt jobbs räkning, hör alltid av sig, men ingen av dem har varit här där jag bor nu i vårt hem med vår familj.

Inte heller var de i vårt förra hem, och det är inte det att jag inte bjuder in, för det gör jag, men varje gång kommer det svar som "ja gud vad roligt det vore, vi skulle ha en riktig tjejhelg".. eller " ja det vore verkligen superkul vi kan gå ut och shoppa och sedan gå ut på kvällen.." Jag slocknar lite då men jag säger inget utan sväljer och säger ja. Men det händer inget, trots sms där jag frågar om de kikat på helgerna nåt framöver. I stället planeras annat in som inte händer här och förresten kanske det kvittar, jag vill inte trava Drottninggatan upp och ner eller stå och hänga på nåt disco någonstans och känna att jag spyr på nästa idiot som har ögonen fulla med öl och vill ligga kvart över tre.

Jag vill ju visa staden som jag ser den, där man kan åka ut och gå på en ö, till ett växthus och se på krukor eller där man kan äta ungersk gulasch i ett hål i väggen eller kanske dumplings för att vara lite trendigare än vad som går i barndomsstaden.

Men ingen kommer hit, så jag åker dit och ler och tycker mycket om mina vänner fast jag blir lite ledsen och undrar vad det är för fel på mig och mitt, när ingen nästan någonsin vill komma hit.



Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, funderingar, jag, vänner, barnlöshet, barn, ivf, icsi,

Lillo

Lillo är här nu. Han är här hos oss sedan i fredags och vi förstår inte att vi fick ta hem honom och att vi får behålla honom. Han är underbar. Så klart är han det. Så fin, så mjuk, så perfekt och vi kan inte se oss mätta på vår lilla bebis.

Som inte var så liten egentligen utan ganska stor efter att ha legat kvar på övertid i ganska många dagar. 4190g vägde han, och jag tror det är Ben och Jerrys fel att han vägde så där mycket.

Jag blev igångsatt och det var ganska chockartat måste jag säga. Alla smärtor och alla värkar kom så fort och intensivt och jag hängde inte riktigt med. M var fantastisk, han var mer än man kan begära och det har fortsatt här hemma. Han ser förälskat på Lillo och sköter om mig och honom på allra bästa sätt.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har ett barn nu. Jag har M. Just nu är det precis lagom och mer än tillräckligt för att jag ska känna lycka och känna mig älskad.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, icsi, barnlöshet, barn, gravid, ivf, glad,

Väntan

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.. Vet jag ju men det är liksom egentligen inte väntan på bebisen som känns så lång, utan mer väntan på att det ska hända något. Jag går och känner efter hela tiden och googlar lite mer än jag bör på tecken att en förlossning kan vara på gång. Jag har inga tecken alls! Men jag litar på att det är som de säger att när det väl sätter igång så vet man att det har gjort det.

Jag har gått i någon slags tacksamhetsrus de senaste dagarna. Jag är så tacksam över att jag fått uppleva detta, FÅR uppleva detta. Jag är tacksam över att jag går dela det med M, jag är tacksam över att pappa mår mycket bättre just nu och att mammas höft blivit sämre så att hon kan få en ny.

Jag är också så tacksam över att jag har så fina vänner i närheten som faktiskt hjälper mig
Mycket mer än de anar. Jag tänker främst på B som har en förmåga att få
Mig på gott humör och som tillför så mycket genom att rakt av acceptera att människor är olika och att vi som är mkt olika kan vara vänner ändå.

Härom dagen tog hon med mig att fiska med hela sin familj. Jag kände mig så välkommen och det var en så fin dag för Mig som från början kände mig alldeles ledsen.

Jo det känns fint just nu, det känns som att det finns vind i seglen och jG tänker vila mig i den känslan ett tag till.

Om en vecka eller lite till

Det är ingen tid kvar alls egentligen, en vecka eller lite mer. Sedan är det annorlunda och efteråt. Som att allt detta handlat om en målgång, om att gå i mål och få högsta vinsten. På sätt och vis är det så. På sätt och vis är det så att om en vecka och efteråt är det som att allt börjar. Det som vi längtat efter och önskat oss och inte kan förstå.

Om en vecka eller lite mer så är vi i början av det som blir den stora starten och som kanske inte har någon målgång för inte är mina föräldrar i mål för att vi är vuxna... Eller så är det det de är, då när mamma i bland säger " tänk att jag har så intelligenta och kloka barn!!" kanske är det en slags målgång att kunna få säga det och vara stolt över sina barn. Jag vet inte.

För ett år sedan skrev jag om hur M blev eld och lågor över kolonilotterna här i området. Idag kan jag skriva om hur fint det är att få sitta på kanten av en odlingslåda och se på hur han ömsint stoppar ner förgrodd potatis i jorden som han grävt och luckrat för hand för att inte skada några maskar. Ibland rensar han undan lite ogräs som råkat bli kvar och sedan pratar han om hur Lillo kommer att få hemodlade smakportioner och hur det ändå måste vara det absolut godaste som en Lillo kan få.

Jag håller med och säger inget om att det kanske är så att potatisen sedan länge är uppäten i Oktober eller när det nu blir som smakportioner blir aktuella.

Det är fint att få drömma och tänka framtid med M, hans glädje över jordnära saker och händelser som smakportioner och att ha en barnsadel på cykeln med Lillo i med svamphjälm, gör att jag älskar den där människan om möjligt ännu mer. Jag ser på honom och jag ser verkligen att han inte är perfekt men han är så otroligt mycket det bästa jag kan önska någon i livet och jag tänker att just därför känns det bra att han är den som jag får uppleva och dela allt detta med.Jag kan faktiskt inte tänka mig att detta skulle kunna bli bättre på något annat sätt än med M.


Läs även andra bloggares åsikter om M, kärlek, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, tankar, längtan, barn, funderingar, jag,