menopur, mon amour

Det finns inte så mycket att skriva egentligen, men jag tänker att jag vill göra en liten minnesanteckning om sprutorna. För jag har satt igång med dem nu. menopur, hästdosen, och ingen synarela alls. "Man går ifrån det mer och mer" sa läkaren och jag lyder. För övrigt har jag läst in mig lite på eventuella effekter av D-vitamin och tar en hutt varje dag tillsammans med folsyran. Något annat tar jag inte utan äter rätt ok ändå. Ekologiskt och så, i alla fall mest ekologiskt.

Jag kan inte säga att jag känner av sprutorna så värst mycket. Jag tycker att det nyper lite till vänster men det kan vara inbillning, och förresten kände jag inte av sprutorna sist heller, så jag antar att jag inte gör det helt enkelt. Min fina och relativt nya vän E, skrev i ett sms att hon önskade att jag slapp gå igenom sprutorna, men de är verkligen inte det värsta. Nej, det värsta är hur det trappas upp, förväntan och oron. Just nu är nästa steg UL och ett utlåtande i fall och när jag i så fall får plocka ägg. Efter det blir det: fanns det några? sedan blir det: har några befruktats? osv.. så alla steg finns ju redan och kanske också all min oro.

Jag tänker återigen lite bittert på hur praktiskt det vore om vi bara kunde fått ligga lite istället, men enkelt är inte vår melodi, så jag blandar sprutor och injicerar.

behandlingen

 Det går inte att beskriva hur annorlunda det är den här andra gången. Jag hinner inte reflektera, orkar inte heller för den delen. När larmet ringer för spraydags hinner jag undra vems telefon det är som ringer innan jag inser att det är jag och min och att jag ska spraya.

Synarela; sist tänkte jag ju att det inte var så farligt med den, att den var rätt ok och att jag inte mådde så dåligt av den. Den här gången, jävlar! Jag är PMS:ig som tusan och vi ryker ihop så det ryker M och jag. Inga nya bråk, utan gamla onödiga som blossar upp och jag blir orimligt arg och helt vansinnig och vill slåss. VILL VERKLIGEN SLÅSS! Jag vill inte det vanligtvis, skriker inte så mycket heller, diskuterar mer in i absurdum och är jobbig på det viset, men nu, som ett jävla tomtebloss och så trött att jag nästan vill ta ett graviditetstest fast jag inser det orimliga i att det skulle kunna vara trötthet av någon annan orsak än sömnbrist och lite hormonbrist.

När vi bråkat klart älskar jag honom så att jag blir tårögd i si så där fem minuter innan jag tycker att han är så dum att jag vill ta tillbaka allt och häva min del av huslånet.

Lillo är en goding som pratar och läser och cyklar och lägger märke till saker och som säger att han tyckej om mamma. Det gör han också, innerligt. Sin pappa också och ninky nonken. Det är den käraste ägodelen som vi bänder ur famnen efter att han somnat in. Det hade varit enklare med någon mjuk liten nalle, men nu är det "nonken" och den får han ha.

Snart ska jag göra ännu en nedregleringskontroll, den sista visade att jag behövde fortsätta spraya ännu ett tag, så jag sprayar. snart är det dags för menopur, hästdosen redan från början  för att chocka igång äggproduktionen. Sedan ska jag be vännerna som tror på Gud att be, och jag ska försöka att inte bli så stressad.

ja, en får se..

Om framtiden och att vila i någon form av ovisshet

Det kommer en dag vare sommar när jag liksom förvånat stannar upp och tänker att "det är nu det är sommar!" Det är inte det att jag inte sett tecknen på att den är på gång. Varje dag på väg till jobbet har jag noterat skiftningarna i träden längs vägen, och sett att vitsipporna bytts ut mot liljekonvalj, som bytts ut mot hundkex och smörblommor i sin tur. Ändå, är det som att det plötsligt kommer över mig att det är sommar på riktigt och den dagen är idag.

Värmen, dofterna, ljuden och att kunna gå barbent och kortärmat en hel dag till långt in på kvällen det är sånt jag längtat efter. Och att cykla med Lillo på en pakethållare med hjälmen som en svamp, gastandes "hä shykla ja!" det är fint på riktigaste riktigt.

VI funderar på semestern som vanligt och tänker oss att pröva tältet med lilla ungen nån natt, och några kvällar där han somnar i sin vagn och vi strosar vidare i Staden där vi delar våra finaste fina minnen.

Det är tio år sedan nu som vi möttes M och jag, och jag hissnar när jag tänker på all kärlek som rymdes i en 105-säng på 5e våningen de där nätterna och de där morgnarna. Det är samma person då som nu, men ändå ny.

Nytt är också vårt gemensamma beslut. Alldeles färskt och jag känner mig trygg och förväntansfull. Jag bläddrade tillbaka till förra gången, år 2011 och läser om all den sorgen och oron jag kände då, och visst finns det stråk av den nu också, men inte alls på samma sätt Sorgen handlar mer om detta att vara hänvisad till sjukvården för att få göra ett barn. Men detta beslut handlar inte alls lika mycket om antingen eller, utan mer om att undersöka om möjlighet till bonus finns.

Vi vill gärna att Lillo ska få ett syskon, och vi ska göra vad vi kan, men om vi inte kan, så ska vi göra det bästa för att det ändå ska bli bra. Fram tills dess äter vi jordgubbar, cyklar och läser böcker. Att jag ska skriva färdigt en uppsats har jag nästan helt lyckats förtränga just nu.

Planering

Jahaja, så har tiden kommit att ta ett beslut. Jag hatar det, men jag börjar bli gammal ur fertilitetssynpunkt och vill vi försöka oss på ännu en graviditet så är det dags att tänka kring det nu. Frågan är bara, vill vi det?

Jo, vi vill ge Lillo ett syskon, vi vill att han ska ha någon att dela barndomen med och ha flera familjemedlemmar än oss och andra ganska gamla släktingar. Jag vill gärna uppleva en graviditet igen, en förlossning igen, men jag slipper gärna en hel del skit den här gången.

Men, orkar vi? Vill vi börja om återigen+ Lillo blir mer och mer självständig, och är just nu är rätt så.. bestämd. Funkar det för oss här att ha två barn?

Det finns en ekonomisk aspekt också. Det är dyrt, att spara föräldraledighet som vi gjort kostar pengar. Bufferten är under uppbyggnad, jag arbetar inte heltid för jag studerar och behöver en dag ( minst) att plugga på och ja.. det finns helt enkelt saker att ta hänsyn till.

Så det håller jag på med just nu, bestämmer mig för vad jag vill, och M gör det samma men lite mer tyst och stillsamt än jag. Jag får mer ångest och blandar in lite existentiella frågor och uppsatsångest och även mindervärdeskomplex och också en släng av hembygdslängtan. M går fortfarande på sina kontroller för cellförändringarna, och vi vet att i och med valet och efter ett eventuellt barn så kommer han genomgå behandling och få biverkningar och sedan blir vår möjlighet till fler biologiska barn obefintlig.

Livet som det är, är inte enkelt, inte för någon, mitt är inte så värst svårt men samtidigt så är detta med att behöva göra alla val och kanske inte ens vara lämplig ändå.

Nå väl, detta är lite av det jag pysslar med, förutom att sätta mig in i nomadteorier och annat spännande, vad har ni för er?

en slags summering

Jag har inte vetat vad jag ska göra med den här loggen. Det är inte det att det inte finns saker att berätta. men det finns inte tid och det finns inte riktigt behov på samma sätt att uttrycka saker i skrift. Jag kämpar så förbannat med mina uppgifter i skolan och jaag orkaar inte riktigt pressa ur mig fler ord än de som krävs för examinationerna. I vår är det dags för uppsats, jag orkar 9inte ens tänka på hur det ska fungera. Hur som helst, Jag kikade in i mailkorgen av en händelse och såg K(ajsa?)s kommentar i förra inlägget som skrevs för nästan ett år sedan och jag blev glad. Det var ett hej från bloggen i sig och från någon som ändå läst det jag skrivit och som undrat. Så ja någon form av sammanfattning. Fast inte en slutsummering. jag vet inte vad som händer, kanske inget, kanske nåt mer. Jag vet inte det i alla fall inte just nu.

Årets projekt: livet. Att försöka få det att gå ihop. Jag menar inte livspusslet för jag avskyr ordet, som att om man bara lägger bitarna rätt så får man exakt ett perfekt och välorganiserat liv. Jag tror inte på det. Men, årets projekt har varit livet. Mitt eget och vårt tillsammans. Jag jobbar 80% lite drygt, pluggar halvtid och ovanpå det arbetar M skift och vi har Lillo. Det har varit ett år med dåligt samvete och knappt något socialt umgänge. En termin kvar med lite tur. Jag skulle inte göra om det även om det har varit så himla roligt!

Årets låt: Veronica Maggio Håkan Hellström, hela huset

Årets resa: Åhå, har jag ens gjort någon? Jo Årets Gotlandsresa med mamma och lilla familjen. Det var så fint ( och jobbigt) att vara där tillsammans.

Årets person: Lillo förstås. Som vi älskar mer och mer för varje dag. Som sjunger om mamma mu och leta efter honom  i tvättstugan och som gillar att duscha.

Årets plagg: 2013 års plagg är definitivt jeansen som håller in magen, enough said!

Årets bok: bångstyriga barn av Klara Dolk. En bok om makt och normer i förskolan, en bra bok.

Årets köp: en bil, en kombi. Mycket bra pris, mycket bra skick och ja det är lätt att glömma av att det var årets köp men det var det. Vi köper sällan dyra prylar men förra året köpte vi bil och ny kyl och frys, kanske kvalar frysen som är självavfrostande in också, men nej, bilen.

Årets lycka: Att vi får det att funka trots allt. Och att min syster som visserligen måste göra otroligt stora ingrepp för att undvika framtida cancer inte har det nu i alla fall.

Årets jobbigaste: förutom skolan, att upptäcka att livet rusar förbi, att jag inte har tid för allt och måste prioritera bort saker, att plötsligt känna sig ensam eftersom vännerna blir färre och färre.

Årets pryl: Ingen aning, kanske appel -tv.

Årets förändring: Lillo går numera och har blivit en riktig människa på ett helt annat sätt än han var som liten bebis. Mycket bestämd och tydlig med vad han vill och behöver. Det är inte enkelt alltid när tre bestämda personer delar liv, men fint och bra.

 

 

Årets häng: Kanske medan jag fortfarande var föräldraledig och hängde med en fin och unga och ganska ny vän. Men för övrigt, kanske vår vän från Helsingfors som varit här två ggr med sitt barn, det har varit fint.

Årets surdeg: Ja vilken av dem ska jag välja, M bakar allt vårt matbröd och det är surdegsgrund för det mesta, men sirapslimpan den är fin den.

 

Årets Sorg: Pappa, fortfarande. Och kanske också detta att vi måste ta ett beslut och att det inte bara får vara lätt någon gång.

Årets fest: midsommarfest i kombo med 30års fest eller bröllop i september, jag kan inte välja.

Årets nyårslöfte: Att vara i bättre fysisk form nästa nyår. Att bara göra saker och inte vänta.

Om våren

Kanske är det vårens första riktiga dag. M har rensat upp i vår pytteträdgård, vi har ätit glass och druckit kaffe, gått en liten promenad, och Lillo har krupit ute i överdragsbyxor och smakat på en sten. Det känns som saker man gör en vårdag.Dock ligger snön kvar som ett smolk i ögat, men jag tänker efter och minns hur det på dagen för 7 år sedan var likadant och hur vi for tillbaka tvärs över Sverige och hann träffa Ms mamma innan hon dog. Hon fick aldrig veta att Lillo finns, det hade hon älskat, mer än något annat.

Pappa fick träffa Lillo, men han fick aldrig se honom krypa, eller leka med katten och fjäderpinnen i evigheter. Han vet inte att han kan rörelserna till flera sånger och att han älskar fil och kardemumma.

Pappa som är född och uppvuxen i Stockholm, ska ligga på Skogskyrkogården. Det känns mycket mycket bättre än jag kunnat tänka mig. Det känns som att han får komma hem och som att jag nästan ska få träffa honom igen, fast det gör mig ledsen också. Jag hade hellre hälsat på honom i mitt barndomshem och hört hur han gullat med Lillo mer än i mina tankar.

Som det är

Lillo sitter framför mig på golvet och leker med skrammelgrejer. Det är hans grej att leka och skramla, men det får inte bli för högt. När en vuxen tar hans maracas och skramlar med den fort blir han ledsen och rädd. Varje ny sak han får i händerna tar han, tittar på och skakar, jag tänker att det är för att undersöka hur den låter, om den låter.

Han känner på saker också. Länge länge sitter han och känner på golvets yta, var vi än är så känner han på golvet eller mattan eller han sitter på, han undersöker saker ganska så förnöjt där han är och därför tror jag att han kommer att krypa tidigast 2014.

Lillo är så fin, och så go. Han pratar och gör nya ljud konstant! Ett tag testade han hur högt han kunde skrika och hans mamma säger att det är högt! Och hon är jag.

Jag glömmer det nästan ibland, att jag är en mamma, men jag glömmer aldrig honom! Han sitter i minnet, och känslan av att ligga nära, nära eller av att bära honom finns i mig och mina armar hela tiden.

Ibland känner jag att jag inte är klok som inte bara kan älska att vara ensam med honom hela dagarna men det kan jag inte riktigt. Jag är inte sådan. Jag älskar honom och att vara med honom men jag vill fler saker och jag pluggar halvtid sedan ganska långt tillbaka. Det är tufft, inte bara för att Lillo finns utan för att nivån är en annan och för att M jobbar skift.

M och jag har det bra, men det knorrar på ett annat sätt än tidigare. Jag tror kanske att det har med mig att göra men jag blir så jävla arg och jag går här hemma ensam och eldar upp mig. M bråkar inte som jag så ibland är det svårt, men inte bara.

Ibland är det lätt också. Som när vi köpte böcker till mig  att läsa i min skola och fikade tillsammans. Lillo åt surdegsmacka med lite färskost på, drack vatten ur ett glas och var på strålande humör utom mot mössen som spelade xylofon i hans nya bok, de fick morr!

Då var det lätt att se på mina killar och känna samhörighet, stolthet och lycka och inte önska något annat alls i världen än att få finnas till med dem här, och nu, och framöver, i evighet.

Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, lillo, kärlek, M, funderingar, hemma,

Natten till imorgon är nu.

Det är natt nu, och när jag vaknar är det dagen då vi begraver vår pappa. Jag förstår inte hur jag ska klara av att se på den där kistan och veta att i den ligger min pappa som har mjukt , vitt och luddigt hår. Jag förstår det inte och jag kan inte ens tänka på att det blir ett "efter" snart. Efter pappas begravning... Det är snart nu. Om 6 timmar ringer klockan om inte Lillo väcker mig först. Jag vågar inte somna. Jag vill inte vara med om idag.

Och igår dog min pappa. Man tror att man är förberedd, men nej, det var jag inte.

Precis som dagen innan sken han upp när han såg mig, och så såg han Lillo. En sköterska frågade om han såg vem det var? Han kämpade och fick hjälp av med masken och svarade "min favorit" högt och tydligt. Senare under dagen tog vi farväl.

Lilla pappa, ditt hår kändes precis som vanligt, alldeles mjukt och fånigt och duddigt. Som vi har skrattat tillsammans, jag bär det med mig pappa. Allt det fina, fina det finns alltid kvar, som du hos oss.

Kära pappa

Du sken upp när du såg att jag var där idag. Du orkade inte prata alls men du sken upp och sa hej. När jag kramade dig sa du tack och mamma och jag fnissade lite. Det kändes lite som din töntiga humor, och det kändes fint.

Sen blundade du igen och ville helst få bort syrgasmasken från ansiktet.

Sladdar och slangar och apparater, hur många som helst, och så du pappa. .

Jag vill inte det här. Jag vill inte säga farväl. Jag vill att vi ska bada i havet på norste aura, att vi gräver sandslott och spelar badminton på gräsmattan där hemma. Jag vill att du blir varm av kryddstark mat och att du finns där och vet nästan allt som man kan tänka sig. Jag vill att du är kvar.

Men jag vill inte se dig orolig pappa, när syret inte räcker till. Jag vill inte att du har ont och plågas pappa. Det är det allra sista jag vill. Jag vill att du får gå utan smärta och utan kamp. Jag vill att du får lämna snart och slipper vara rädd. Men för din skull pappa, bara för din.