Om jag inte räcker till då?

Han har varit så tyst M sedan vi kom hem. Han ler när jag babblar och svarar när jag frågar om maten, men annars är han tyst, hela han. Liksom inåtvänd och bara någon annanstans. Lite irriterat frågar jag honom om det är samma som förut?
Och jo... Sen kommer tårarna och orden, hans tankar om mamman, ord om saknaden. Och tankar som sträcker sig så mycket längre än jag hade föreställt mig, om sjukhus och sen då?

Häpen försöker jag trösta och försäkra att han har fel. Tala om att det är fel men att OM så finns jag och jag är här och med honom och jag vet vad han vill.

Men jag är häpen över oron som är så stor att den blir tårar.