Det märks att det är höst. Veckorna rullar på och jag vet inte om det är tisdag eller onsdag eller torsdag. Rätt var det är har det blivit fredag och så rullar det på.
M har mer än han trodde, med plugg. Vi går på bio ibland. Men prata hinner vi inte riktigt. Han oroar sig att han är sjuk, jag tröstar och himlar med ögonen. Ibland säger jag stopp. Hans oro får inte bli min, jag orkar inte. Jag försöker se framåt. Det går bra nästan hela tiden, det är ett flyt nu, om hösten, och tiden är knapp. Någon pratade om julen och jag räknade och såg att det är färre veckor kvar än det borde. M:s familj eller min? Jag vet inte, inte än. Jag håller mig kvar i hösten ett tag till.
1 kommentar:
"Hans oro får inte bli min". Så bra formulerat.
Skicka en kommentar