Laakso

Det här är fint också!

Återvändo

Åh det var så länge sedan som jag somnade så där bra som idag. Jag kände inte ens hur jag blev trött, jag kände bara för en sekund hur jag blev tung i kroppen, som avslappnad och nöjd. M:s arm var min kudde och hans fingrar var i mitt hår.

Det var som vanligt fast på nytt. Som att vi sa hej igen och välkommen efter en resa. Jag tänkte att det var kärlek där i sängen, att jag längtat efter oss fast vi är här.

Och i dag var det var bara det.

Lykke Li - Little Bit på Närkesgatan

Herre Gud, var var jag den här dagen? Varför händer inte sånt här mig, att jag liksom bara går förbi en liten konsert rätt vad det är. Galet.

Förresten,jag antar att folk kanske inte ens lyssnar eller tittar på alla youtube-klipp folk lägger upp. Jag gör det inte alltid. Men vet jag att den som lagt upp klippet har bra musiksmak lyssnar jag. Så här är det riskfritt. Lyssna, jag har ju skitbra musiksmak.

hemliga bloggen?

Naturligtvis heter jag inte smul, och M heter något mer utförligt och bråkkatten heter...

Men det är så det får vara just nu. Jag vill faktiskt skriva det här som jag skriver har jag kommit fram till. Det hjälper mig lite grand att få skriva det jag tänker och det är ibland ganska roligt att ha något att pyssla med även om det kan tyckas ack så fånigt för de som inte vet vad en blogg är knappt och förresten för de som vet vad det är också.

Det jag inte vill, är att bli förknippad med mig. Jag har med flit valt bort att skriva ut ord som gör att det skulle kunna gå att googla sig till den här bloggen och just förknippa den med mig. Alltså skriver jag heller inte ut var jag jobbar, vilka jag jobbar med, eller ens vad jag jobbar med. Man kan nog lista ut det ändå om man läser mellan raderna och pusslar ihop ett eller två inlägg.

Det är lite tråkigt att inte kunna skriva om jobbet ibland. Jag gillar det, det händer intressanta och roliga saker och dagarna är egentligen innehållsrika nog för att kunna fylla en helt egen blogg men jag har tystnadsplikt. En del av händelserna skulle man säkert kunna härleda till just mig eller min arbetsplats, förutsatt att man känner igen händelsen jag beskrev, men det räcker. Kan någon det kan jag bli åtalad och det är det inte värt helt enkelt.

Så just nu får det vara så här.

En lång med extra allt tack!

En vän till mig har idag konstaterat att jag har rätt. Allt som behövs för att man ska älska någon är att de har medveten musiksmak och att de har snälla ögon.

M har allt och ännu mer.

med Gud som tema - skivonsdag

Det är skivonsdag. Temat är tydligen Gud

Dave Eugene Edwards sjunger om Gud.

så här kan det låta.

avtal med Gud

Jag gråter inte i kudden. Jag somnade som en stock så fort jag la mig men nu är jag vaken och kan inte somna om. Jag tänker och hoppas och vrider och vänder.

Jag jobbar med de yngre medborgarna. Det vet en del. Nu sitter jag här, kvart över två på natten, och gör avtal med Gud.

"om jag bara får träffa dem imorgon som vanligt lovar jag att aldrig..."

Jag är inte religiös, inte ett dugg. Det är en paradox eftersom jag tror att det kunde hjälpa mig ibland, men jag kan inte tro när jag vet att några ska behöva har det så överjävligt i den här världen. Och jag kan inte tro att det kan bli bättre i en annan.

Ändå gör jag avtal med Gud.

Det värsta i livet är nu.

Idag efter jobbet. Jag orkar knappt andas. Så svårt är det när man vet att de jag jobbar med går hem till det värsta, till det man inte önskar någon. Till det som är för jävligt och så sorgligt att jag gråter i kudden i natt.

Utmaningen

Jag försöker vara generös. Det hade varit lättare om jag haft mer pengar men jag försöker så gott jag kan. Man kan inte göra mer. För mig innebär generös i och för sig inte att det alltid handlar om presenter eller att bjuda på något. Man kan ju vara generös med ganska abstrakta saker också.

På jobbet är jag nog ganska generös med beröm. Talar om för folk att de gjort bra saker och att de haft bra idéer och så där. Jag tror att de blir glada.

Ibland kan jag märka att när folk haft bra idéer så vill de hålla dem hemligt så att ingen annan ska göra likadant. Så gör jag inte, jag bidrar. även med erfarenheter om misstag så att andra inte ska behöva hamna i fåniga bryderier utan anledning.

Jag tror lite på det där att det är lättare att vara generös om man blir generöst bemött, jag tänker att det är så enkelt att säga något som är snällt, även om man inte är bästa vännen.

(det är inte enkelt dock att vara generös mot sig själv och att skriva ett helt inlägg som handlar om hur bra man är är svårt, prova själv får du se!)

musikerkarriär i sikte

M spelar ju fiol. Han är inne på sitt tredje år nu och det låter allt bättre. Ibland blir jag riktigt imponerad, får liksom stanna upp i det jag håller på med och lyssna och titta efter i fall det verkligen är han.

Det kan tilläggas att han är lätt manisk vad gäller fiolspelandet och särskilt vad gäller folkmusik. Han fiolnördar hela dagarna och läser om Olle Falk eller Hjort-Anders, lyssnar på alla skumma inspelningar han kan hitta hela tiden. Jag hinner inte mer än innanför dörren så möts jag av: "Lyssna här! Förut spelade jag ju så här, nu gör jag så här, visst är det bättre?!" eller " Tycker du det ser bättre ut om jag håller fiolen så här eller så här?" De dagar jag kommit hem dödstrött efter jobbet är det inte alltid jag orkar vara en god lyssnare men jag har fått lov om man ska uttrycka det snällt.

Men nu! Nu har jag hittat mitt instrument. En näsflöjt! Jag ska spela hela kvällarna och möta M i dörren, jag ska sitta i soffan när han vill se film och spela lite lagom sorgsna melodier, och fråga vilken låt som låter bäst när han försöker läsa. Jag känner tydligt att mitt liv kommer att berikas av denna 15 kronors lila näsflöjt!

nya tider

Det är skillnad nu bland bloggarna. Jag läser och märker det. Ibland på det som inte skrivs och ibland på det som skrivs. Jag vet inte vad det beror på men jag har inte fel

Skicka hit Dr. House, pronto!

Pappan har varit dålig från och till i olika omgångar. Knäproteser, hjärtinfarkter, kärlkramp und so weiter. Nu visar det sig att han har en tre cm lång aneurysm på aortan.

För mig som under en period följde E.R, ganska slaviskt och som ÄLSKAR House MD, känns detta mycket oroande. Så pass oroande att jag för ett ögonblick kände mig yr och svimfärdig när jag pratade med mamman. Hon sa att de inte fått några direkta instruktioner eller någon remiss för operation eller så och jag hoppas ju att det är så det ska vara. Någonstans antar jag att en läkare skrivit ner röntgensvaret till pappan och att han eller hon hade talat om i fall det var akuta ingrepp som gäller. Jag har sökt lite, lite på nätet men jag vågar inte riktigt. Det känns bara för jobbigt.

Det är mycke' nu...

Jaha det är 10 veckor kvar till jul. Jag har blivit något mindre stressad vad gäller en del saker. Jag har till exempel insett att jag inte kan göra annat än att beta av en eller två saker åt gången på jobbet. Det gör jag nu. men det resulterar i att jag jobbar över minst två eller tre kvällar i veckan på ett jobb där man normalt sett inte ska behöva jobba övertid.

M och jag är hemma samtidigt en kväll den här veckan, kanske! De senaste veckorna har han jobbat extra och pluggat eller varit i skolan den mesta vakna tiden. Och jag har häckat på jobbet eller på möten av olika slag. Jag saknar oss lite.

Det känns i plånboken dessutom. M får bara ett halvt studielån och vi är vana med en hyfsad inkomst. Mitt mål är att inte plocka sparpengar. Det är svårt men det går kanske den här månaden. Jag har inte handlat något. Jag behöver stövlar och vinterjacka. men om jag syr lite kanske den gamla funkar.

Som om jag inte hade nog att göra har jag anmält mig till 8 kurser nästa år. Jag hoppas att jag inte kommer in på alla.

På balkongen

Jag har stått på balkongen en stund. Det är bäckmörkt ute. En och annan gatlykta lyser upp lite grand och i husen runt omkring har de tänt lamporna. I ett par lägenheter är det middag, i någon fest, men i de allra flesta flimrar tvljuset blått. Även där det är fest.

Jag saknar cigaretterna i kväll. Jag saknar känslan av att stå på balkongen mitt i stan och se människorna nedanför, och jag saknar ljuden och lukten, till och med Katarina brandkårs utryckningar saknar jag i kväll. Jag saknar skrålen och skratten och sången. På något sätt kände jag mig aldrig lika ensam i stan som jag gör nu. Det tar 20 minuter att åka in, max. Och jag hoppas nästan på en etta, 31 kvadrat eller så. Bara för en tid. Nu när vi har tid för oss och kärlek. I en liten etta..

Jag skulle bli galen.

Ett styck försoningsknull tack!

Det kan bli så konstigt tyst när man varit osams. Så tyst att man inte kan sucka i fred utan att det misstolkas och låter argt. Så tyst att det arga ligger kvar i luften och cirklar mellan de som varit osams.

Hos oss är det tyst. En anledning är säkert att M somnat i soffan, men den största anledningen är osamset. Fast vi bråkar inte, aldrig. Vi diskuterar och jag blir galen på att han är tyst även i diskussioner. Det handlar om att lyssna. Och jag kan, men jag orkar inte alltid. Inte idag.

För idag var en sådan bra dag. Flera roliga besked på en gång, en efterlängtad utbildning, en intervju, ett möte och komplimanger och en present. Det var länge sedan jag fick en sådan fin dag på en gång.

Men så hemma är vi sura och trötta och vardagliga. Borta är sommarens romantik med kjol och bara ärmar. Kvar är bara höstens köld som går in i märgen, och jag fryser. Vardagen är här så in i vassen och trycker bort allt som kan vara mysigt när vi är trötta och hungriga. Mest jag. Men jag ger mig inte alltid.

Fast nu ångrar jag ju, för det tysta är svårt. Och jag kommer att mjukna och jag kommer att krypa upp i goset snart. Snart.

Det gör jag alltid.

Det rosa inlägget.

Farmor dog i bröstcancer. Jag kände henne aldrig, har inte träffat henne. Hon dog när pappan var 10 år. När han var 26 dog hans storasyster i samma sjukdom. Jag fick aldrig träffa henne heller. När pappa var 55 fick min kusin bröstcancer. Hon dog inte. Henne känner jag.
För något år sedan antydde pappan att jag kanske skulle göra en genetiktest för anlaget. Fastrarna har gjort det. Den ena fastern har anlaget och den andra har inte. Hennes barn är oroliga, lite arga för att hon testat sig. De ville inte veta!

Jag både vill och inte vill. Jag vill veta så att jag kan vara noggrann med kontroller och prover. Jag vill inte veta för jag vill inte känna mig orolig i fall ett test skulle visa sig positivt. Det känns som att risken kan vara överhängande eftersom fyra (två systrar till farmor också tydligen) kvinnor i pappas släkt har dött av bröstcancer och en har tillfrisknat, och mår bra idag.

jag brukar inte donera pengar eller stödja galor eller insamlingar hit och dit. Jag ger ändå när jag kan och vill. Ibland lite extra om något påminner så klart, som nu. Här kan man ge, enkelt. Jag tycker att man bör.

skivonsdag - Jäklar vad jag älskade den där sången! (och gör fortfarande!)

Jo hrrmm, skivonsdag var det ja...

Temat den här veckan är: Jäklar vad jag älskade den där sången! (och gör fortfarande!).

Suzanne Vega är ju mest känd för Luka och Tom's Diner men det är absolut inte hennes bästa sånger. Hennes allra bästa låtar finns på plattan som hon släppte för 22 år sedan (tror jag), och jag har älskat och lyssnat på den där LP:n så mycket att den nu nästan inte går att spela. Jag överväger att skaffa cd-varianten, men har inte riktigt tagit tag i det. För hur det nu är så kan jag plattan utantill. Jag behöver liksom inte lyssna på den längre för att höra den. Jag vet var jag kan höra andetagen och jag vet hur hon knäpper på gitarren, jag vet exakt var pauser och utdragna toner kommer.

Allra mest raspigt är spåret The Queen and the soldier. Det finns så mycket i orden och det finns så mycket i den sången som jag älskar. Det är säkert inte avancerat men det är tänkvärt, och det är väl säkert så att jag spelade låten under en tid när jag började upptäcka världen omkring mig och förstod något så när vad andra ungar i min ålder fick uppleva. Och den har hängt med. När jag pluggade i Skåne hade vi i uppgift att leta reda på en tänkvärd dikt, vilket jag totalt glömt av att jag skulle. i stället sjöng jag sången. Mycket nervöst och ganska darrigt till en början, men jag avslutade med bravur och kände mig ganska modig efteråt. Flera kurskamrater lyssnade på Suzanne Vega så jag antar att sången höll i sammanhanget.

(obs lägg märke till LP-raspet)

Tom Waits

Ibland finns kvällarna som är oförklarligt onödiga. De finns i livet som ett vakuum, som transportsträckor mellan helger eller från en kväll till en annan. Det fanns liksom ingen mening med den här kvällen.

Förutom den att jag lägger upp en låt som är viktig. Den passar inte alla, men för mig i dag passar den och för mig de flesta andra dagar. Kanske kan den passa någon annan som förstår och uppskattar, medan de som gillar idol-skit kommer att himla med ögonen och begripa precis ingenting om det som är värt något för mig.

trevligt men inte roligt

Jag har funderat ett tag på vad för sorts fest jag vill ha. Jag vill ha en med ganska mycket folk, olika sorters, där det är trångt och varmt och folk sitter på golvet och skrattar. Där det inte gör något att alla är olika och där alla äter fisksoppa ur skålar och där man skrattar med och inte åt. Där folk blir glada av Ed Harcourt och Miss Li. Jag tror jag ska ha en fest snart. Problemet är bara att..

..mina fester brukar bli så trevliga. Folk umgås lite och nickar, minst en är gravid och minst några har åsikter som överröstar de andras och minst fyra är riktigt blyga och vågar inte prata, och minst en är toksocial men pratar bara om sitt jobb och jag blir nervös att alla har tråkigt och jag blir nervös över hitlertanten som kanske klagar på fimpar på gården imorgon. Gammkatten blir sur och ligger under sängen och fräser åt alla som kommer dit, någon är allergisk och någon går tidigt och drar med de andra och till slut står jag där mitt i festen, nästan ensam och jag tänker att jag känner för få för att det ska bli något annat än en trevlig fest egentligen.

Madrugada

Förut lyssnade jag jämt på dem, och idag kom jag lite otippat att tänka på dem igen.

De var mina husgudar förut. Det spelade ingen roll vilket humör jag var på, det fanns det någon låt som passade och det är stark musik. Sådan musik som gör att man känner sig något osårbar, lite bättre än förut och lite "tuffare". Ja för mig har det varit så att jag har mått så jäkla bra till den här musiken, och jag har städat så jävla bra till en del låtar att dammsugare och dammtrasor borde följa med varje skiva de säljer!

Men så kom Majesty, och jag fick en riktig gråtlåt, en sån där som kunde gå på repeat som jag kunde lyssna till dagar i sträck medan jag låg på sängen eller satt i fönstret och såg brandkåren rycka ut.

Idag är det ingen gråtlåt, men den är fortfarande en favorit.

Fråga?

Vad gör ni egentligen om kvällarna när ni inte sitter framför datorn? Ibland inbillar jag mig att alla andra har så mycket mer spännande saker för sig än vad jag har men jag har börjat tro att det inte är så? Så tell me, vad gör ni?