Jag stryper katten: Tom Waits och Jag

27 juli 2008

Tom Waits och Jag

Ni vet hur det är när man längtar efter något, så där galet mycket att man faktiskt inte vet hur man ska stå ut. Man suckar och stönar, tittar på klockan, planerar hur det kommer att bli och funderar över detaljer som skulle kunna inträffa. Det kokar inombords och man får darr i benen när det närmar sig.

Så kände vi 2004 när vi skulle se Tom Waits i Amsterdam. Vi väntade bara, och gick. Men det var fint då 2004, och M fick kissa bredvid Ed Harcourt. Jag frågade inte frågan även om jag tänkte..
Tom Waits var fantastisk och det var rörande att se hur männen omkring mig grät av lycka och inget kunde bli bättre trodde jag då.

Men konserten in Milano var bättre! Tom Waits var på strålande humör och snackade med publiken på typisk Milanodialekt (berättade min granne) berättade om miljöbilar på engelska och sjöng fantastiskt bra och inlevelsefullt.

Ja allt var bra. Jag vet att M satt och väntade på ett par låtar som aldrig kom men för min del var det fullt tillräckligt. Christmas Card from a hooker in Minneapolis är en favorit, likaså Make it Rain, Falling Down och Cold Cold Ground. Jag sjöng med så högt jag bara orkade i innocent when you dream och upptäckte att jag fortfarande kan busvissla. När han spelade Falling Down log M och jag och Tänkte på Scarlett båda två, träffande att han sjunger "Scarlett and me"

De som gillar Waits vet att Waits är en snackare, och då enar jag på ett bra sätt. Det innebär ju också att han är en fena på mellansnack! Det finns få som berättar historier som han, det är inget särskillt han säger utan det är mest att få kommer på så meningslöst intressanta historier att berätta på ett inlevelsefullt sätt. Det är lite som att innehållet som finns i hans musik finns även i berättandet trots att det ibland handlar om meningslösa saker som hundbajs.

Jag ger konserten 5 raindogs av 5 möjliga