Tom Waits och krusbärskräm

Jag är ledig. Äntligen! Jag har fyra veckor framför mig med bara ledighet och jag försöker att inte få några som helst panikkänslor över att det snart kommer att kännas som att tre veckor har gått och att det bara är en kvar. M och jag kikar lite på resa i höst eftersom sommaren erbjuder lite ledighet för hans del. Jag tänker södra Italien, Sardinen eller Sicilien.

Närmast i tiden ligger Milano. Man skulle kunna tro att jag är Italien-galen, men riktigt så är det inte (tror jag) Det råkar bara vara så att vi fick biljetter till Tom Waits i Milano, och därför åker vi dit. Jag är nog mer Tom Waits-galen än Italien galen. 2004 åkte vi till Amsterdam för att se honom live. Det var enormt stort och lätt den bästa konsert jag varit på. Nu har jag stora förväntningar på den i Milano, på ett bra vis. Glada förväntningar, men jag vet inte riktigt vad man gör i Milano, det måste jag ta reda på.

En vän är så förtvivlat ledsen. Av brustet hjärta kan man säga och jag tänker på henne ofta. Men det är svårt att vara vän så där och vara rätt. Det blir så lätt fel, man vill hjälpa till och läka fast man nog bara borde lyssna. Just nu hjälper ju inget annat ändå.

Och i kväll gjorde vi krusbärskräm M och jag, på egna krusbär från balkongen. Jag tänkte ett tag att det var lite så där lantbygdsromantiskt som M gillar och jag tror han tänkte det samma eftersom han kommenterade min klänning i samma veva. Förmodligen såg han mig springandes över ängarna i den. Men det finns saker i det där som vi båda landar i ibland. Det är något med landet där vi nyss var, som gör att vi blir lugnare och som gör att vi ser på varandra oftare och innerligare. Det håller i sig sedan, hemma också och vi mår bra tillsammans som vanligt fast bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om Tom Waits, M, kärlek, semester, relationer, ledsen, jag, funderingar, resa, vänner,