Jag gråter inte i kudden. Jag somnade som en stock så fort jag la mig men nu är jag vaken och kan inte somna om. Jag tänker och hoppas och vrider och vänder.
Jag jobbar med de yngre medborgarna. Det vet en del. Nu sitter jag här, kvart över två på natten, och gör avtal med Gud.
"om jag bara får träffa dem imorgon som vanligt lovar jag att aldrig..."
Jag är inte religiös, inte ett dugg. Det är en paradox eftersom jag tror att det kunde hjälpa mig ibland, men jag kan inte tro när jag vet att några ska behöva har det så överjävligt i den här världen. Och jag kan inte tro att det kan bli bättre i en annan.
Ändå gör jag avtal med Gud.
3 kommentarer:
Tycker det låter sunt. Allt som ger sinnesfrid. Jag har alltid levande ljus runt omkring mig för det ger mig lugn.
I längden hjälper inte avtalen med Gud, däremot att få distans och att älta lite :)
Ja - det är svårt att jobba med de yngre. Det kräver sina timmar av ältande och frågorna till en själv om man kunde gjort mer och ilskan mot omvärlden och hoppet. Och då är jag ändå bara en vanlig lärare, i ett land, i en stad, i en skola befolkas av individer med förhållandevis bra utgångsläge. Ändå håller det mig vaken om natten..
Skicka en kommentar