andas

Precis när vi fick veta att pappa var sjuk trodde vi inte att han skulle leva ett år, eller jag gjorde inte och jag skäms lite för det nu. Men det kändes så tungt när vi fick höra att det inte fanns något att göra och att det spred sig fort. Dessutom hade jag Ms mammas sjukdomsförlopp i färskt minne trots att det är ett tag sedan. Hon levde 6 veckor efter att hon fick sin diagnos och ja, jag förberedde mig för att det skulle bli så med pappa också.

Idag är det exakt ett år sedan vi fick veta att han är sjuk. Han ska börja med cellgifter på onsdag, trots att han inte riktigt ville. Läkarna säger att det är enda sättet att få lite mer tid, och lite mer tid känns viktigt för oss alla. Särskilt för honom skulle jag tro.

Jag är inte redo att säga farväl till min pappa ännu. Jag vet att han är sjuk, jag vet att det är som det ska på nåt vis att ens föräldrar inte lever hela ens liv men nej! Det här är inget som känns det minsta naturligt eller något som jag känner att jag kommer att kunna acceptera bara för att jag borde.

Jag har funderat mycket över om hur viktigt det är för mig att bebisen hinner få träffa pappa, och jag kommer ju fram till att det inte är det som är grejen, utan snarare att jag vill att pappa ska få träffa bebisen. Jag vill verkligen det.

Jag är rätt trött på att vara så labil, trött på mig själv och trött på att vara så fruktansvärt gnällig hela tiden. Jag känner det så. Jag klarar ju ingenting och blir beroende av M och jag avskyr att inte kunna göra som jag vill när jag vill, men det går inte. Jag försöker att acceptera det, men det är inte lätt. Foglossningsbältet är en hjälp men jag är rädd att det klämmer åt bebisen och när jag frågade min barnmorska så verkade hon tycka att jag var fånig som frågade och jag kände mig mest dum. Hon sa också att det var långsökt när jag frågade om pappas cytostatikabehandling kunde vara skadlig för mig som är gravid så jag känner att min oro kring saker inte riktigt landar någonstans när jag försöker dela med mig av det jag känner och tänker.

Jag vill inte vara orolig, jag försöker att inte vara orolig men oron ligger i så många lager just nu att det är svårt. Särskilt som jag mest umgås med mig själv och jag är rätt usel på att vara min egen uppiggare har jag insett.

Imorgon sover M natt sedan ska jag be honom köra mig någonstans där det finns hav så att jag får andas en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, pappa, barn, barnlöshet, icsi, ivf, cancer, foglossning, ledsen,

Ont!

Finns inte så mycket att säga egentligen. Jag fyller dagarna så gott det går och har kommit ur tv- koman men misstänker att jag kommer att spendera mer tid framför tv:n åter igen ty foglossningen är från helvetet och jag kan knappast röra mig alls.

I morse skulle jag gå upp för trappen och hämta strumpor, jag kunde inte utan skrek högt varje trappsteg och när jag skulle sätta mig gick inte det heller. Så till slut stod jag upp och grät medan M hämtade strumporna till mig och hjälpte mig att ta på dem.

Jag vet att detta är övergående då jag är inte helt sänkt hela tiden, men jag ljuger om jag säger att det känns bra. Och kanske lite extra dåligt känns det nu med tanke på att pappan bara blir sämre och sämre och jag kan inte åka dit som jag vill. Jag vågar inte vara utan M där och jag kan inte åka själv för jag behöver hjälp som jag inte kan få av mamman eller pappan riktigt. Detta är tungt. Riktigt tungt och jag grubblar en del över hur saker ska lösa sig framöver.

Mindre än 2 kalenderblad kvar, mycket konstigt. Lillosen rör sig som tusan och gör sig påmind mest på kvällen. Jag önskar att jag hann glädjas mer åt vår bebis, men jag tror jag gör det innerst inne även om det känns som att jag mest gnäller eller gråter nu igen.

En tanke så här på kvällskvisten.

För nästan exakt ett år sedan togs den här bilden. M spelade för oss och jag provade kameran. Jag visste inget då och jag tänker på det ibland, att jag inget visste.

Jag visste inte att pappa skulle bli så sjuk, att vi skulle blir ledsna och att vi inte skulle få tillbaks ett ägg förrän tredje IVF-omgången, och vi visste inget om missfallet som inte var något missfall, eller om Lillo som har huvudet under ena revbensbågen och fötterna under den andra.

Vi hade en föreställning om hur det kunde vara allt i framtiden, men jag tänker i efterhand att det tjänar lite till att spekulera för det blir verkligen sällan som man tänkt sig.


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, pappa, missfall, jag, funderingar, musik, tankar,

som man är eller blir eller så..

Jag är nog en trygghetsnarkoman på många sätt. Jag gillar inte att utsätta mig för saker där jag inte har åtminstone någon aning om att jag har förutsättningar för att lyckas på det ena eller det andra sättet.

Ibland när jag känner mig uppåt trotsar jag det där glatt och gör saker som faller mig in men det blir liksom allt mer sällan numera. Inte ens en liten fika eller träff med en bloggvän har jag vågat mig på fast jag egentligen gärna vill och det stör mig att det ska vara så svårt att ta mig ur den här trygghetsbubblan, men jag tror kanske att det vänder nu, det känns så.

Min läkare tycker inte jag ska arbeta mer alls. Jag tycker det egentligen, men inser att det nog inte är så bra att göra det eftersom jag ju fortfarande har sammandragningar och eftersom min livmoder tydligen är lättretad - vad nu det kan tänkas innebära vet jag inte helt men jag lyder.

Jag tycker att det känns sjukt konstigt att veta att jag inte ska tillbaka till jobbet på evigheter. Jag har aldrig varit med om det förut och det känns konstigt, men samtidigt lite skönt, det måste jag erkänna. Jag ska försöka hinna med att noggrant fundera över vad jag vill med mitt framtida yrkesliv men jag tänker att jag ska lägga det på hyllan åtminstone något halvår innan jag börjar fundera för noga.

Det är v.32 nu och bebisen sparkar inte längre utan ormar sig där inne och buktar ut och böljar i magen, imorgon ska jag på TUL och det känns bra. Jag känner att jag vågar lita på det här nu med en viss reservation, men så är det nog för de flesta.

Läkaren frågade om jag har hunnit tänka på att jag är gravid med tanke på allt som varit och med pappa och allt ihop, jag började böla direkt (men jag skyller det på hormoner faktiskt) och sa att jag på sätt och vis inte tänker på annat även om jag inte riktigt alltid kan förstå innebörden av det hela.

Jag har börjat fundera på detta med förlossningen också. Jag vet att man kan bli igångsatt av cytotec.. Det är det jag känner mig mest skeptisk inför och något som jag kommer att motsätta mig i fall det skulle bli aktuellt. Jag vill inte det även om läkare säkert oftast vet vad de gör så känner jag att jag aldrig mer vill komma nära det läkemedlet. Jag hoppas att de kan förstå och respektera det.

Jag har också upptäckt att det som jag var med om inte verkar så värst ovanligt här kan man läsa mer om det, och här.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, gravid, jag, pappa, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar,

Pappa

Jag har ägnat dagen åt att se Larry Crowne, inte en film som kommer att lämna något bestående avtryck det kan jag lova men det var en stunds förströelse och det var lagom för mig idag.

Pappa är sämre igen, eller, det blir han ju så klart hela tiden men ibland märker man det inte riktigt. Idag blev han inlagd för första gången. Han kräks och kräks, under ett par dagar har han inte fått behålla te eller vatten ens och läkaren som han (turligt nog) hade en tid hos, sa att de behövde lägga in honom och se över hans mediciner och göra en allmän genomgång. Han har också så väldigt ont i en axel och jag antar att det är metastaser som växer eller blir fler.

Han var på onkologen för några månader sedan och de sa att han inte skulle dit något mer, jag antar att det inte finns något de kan göra där och pappa har sagt att han inte vill göra saker som är meningslösa om det påverkar hans livskvalitet. Strålbehandling och Cytostatika skulle väl det tänker jag.

Det är så konstigt detta att veta att det inte går att göra något åt sjukdomen, att liksom redan ha facit i hand och bara vänta utan att vänta. Det är hemskt för mig och jag kan inte föreställa mig hur det är för honom eller för mamma. Många säger att man kan väl inte bara ge upp hoppet och inte göra något men hade de sett pappas röntgenbilder hade de kanske inte resonerat så. Eller så hade de det i alla fall. Jag vet inte.


Läs även andra bloggares åsikter om oro, cancer, pappa,

Avbräck

I mitten av maj är det dags egentligen, men de senaste dagarna har jag haft sammandragningar och idag så pass kraftigt att jag funderade på om bebisen var på väg idag till och med.

Min fina kollega B följde med mig till förlossningen där vi lyssnade på Lillos hjärta och pratade om livet i stort, men just för stunden i viloläge hade jag naturligtvis inga sammandragningar. Annars har de kommit så fort jag har gått och rört mig och jag har idag fått veta att jag behöver vila och blivit sjukskriven 3 veckor till att börja med. Det känns helt fel. Jag har inte alls tänkt mig detta för jag har verkligen mått bra fysiskt ända fram till nu och nu blev jag superstressad över inte hinna med saker på jobbet.

Jag VET att det löser sig och jag VET att jag ska tänka på mig och bebisen, men det hjälps inte för så känner jag och det är möjligt att det går över inom de närmsta dagarna när jag insett att jag inte har några tider att passa etc, men just nu är det mest stressande eftersom jag inte ens haft detta i tankevärlden.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, ivf, icsi, jag, oro, framtid, gnäll,

om M och om att skriva igen.

M är på sitt roliga och här är jag. I morgon har vi en hemmakväll tillsammans och det är nog faktiskt den första på nästan 3 veckor. M har arbetat mycket kvällar och vi har varit i väg tillsammans ett par dagar sist har var ledig så det känns lyxigt att ha en kväll hemma tillsammans för bara oss.

Jag tänker så ofta att jag skulle vilja skriva om hur fin M är, men det rinner ut i sanden. Det känns inte som att orden räcker till för allt som jag känner att jag vill berätta, eller nästan skrika ut. Han är min allra finaste och bästa person och det känns på många sätt otroligt att jag får kärlek tillbaka från honom, och att han verkligen tycker så mycket om mig tillbaka.

Jag tror att det är mitt dåliga kärleks-självförtroende som viskar detta eller så är det faktiskt bara så att jag tycker det eftersom jag blir så himlastormande glad över han är min i mitt liv. Jag tar honom inte för given, även om jag tänker att det ändå fint på nåt vis om man tänker att " ta någon för given" skulle kunna betyda att man verkligen vet att denna person är självklar i livet, att denna person finns där och att man kan lita på honom/henne jämt.

Jag märker ibland att han ser på mig när jag pratar med andra, och när jag vänder huvudet mot hans håll så finns det bara ömhet och värme i blicken. Jag älskar det. När han ser mig och jag vet att han älskar mig tvärs över rummet och att det faktiskt är det han tänker på just då när jag ser på honom.

Det ÄR himla svårt att börja skriva igen. Jag fattar inte att det ska behöva vara så svårt, men i och för sig så händer det inte så värst mycket här och att skriva om graviditeten i detalj känns inte så intressant även om det kanske skulle vara det om ett par år, jag menar att minnas allt i detalj.

Hur som helst går det bra. Jag mår helt ok även om jag börjar känna mig otymplig på jobbet och den ständiga halsbrännan gör att jag vill hugga av huvudet då och då. Bebisen sparkar och jag känner hur den rör sig, oftast på kvällarna men det är ju också då som jag sitter still och känner efter så det blir väl så tänker jag.

Vi var på ett UL häromdagen och det visade sig att den är lite liten, inte oroväckande, men lite grand. Jag är inte så orolig nu men jag hoppas att den inte sackar efter mer för det skulle nog göra mig orolig.

Och just det, jag tror att jag har lite förvärkar, men jag är inte säker. Fortsätter det får jag kanske kolla upp det.


Läs även andra bloggares åsikter om M, jag, oro, gravid, icsi, kärlek, ivf,

Uppföljning av misstaget

Idag var det möte med chefen för kvinnokliniken för båda de största sjukhusen här i länet. Vi fick reda på hur det gått med utredningen, det som vi trodde var en Lex Maria, men som visade sig inte vara det. Socialstyrelsen ansåg inte att det skulle vara en Lex Maria av den anledningen att ultraljud så tidigt i graviditeten inte är HELT felsäkert. Vi tyckte det lät lite konstigt eftersom läkaren 5 dagar tidigare kunnat se en hinnsäck, men hon förklarade det som att jag ju blödde rätt mycket när jag kom in andra gången och att läkaren som vi träffade är en erfaren specialist och att det inte är troligt att hon skulle ha slarvat och vad ska vi säga, det är ju inget vi kan uttala oss om.

Vidare berättade hon att de haft möten och utredningar ändå kring detta och beslutat sig för att ändra sina rutiner för hur man hanterar önskade graviditeter där man misstänker spontan abort (dvs missfall) och behandla kvinnan och blödningen men inte se det som avslutad utan se till att man kommer tillbaka och gör ytterligare ett ultraljud när man gått fulla 7 veckor.

Detta vet jag faktiskt att de gör då en kollega till mig uppsökte gynakuten för några veckor sedan och blev hemskickad med orden att det är svårt att säga vad detta är och tillsagd att komma tillbaka om 1,5 veckor när hon gått fulla 7 veckor.


Läkaren berättade vidare om patientskadeförsäkringen och rådde oss att ska ersättning från den efter förlossningen för hon tyckte att det är först då vi kan se hur detta påverkat oss och vilka framtida eventuella men (psykiska eller fysiska) vi har fått av detta.


Det kändes som ett bra möte på det stora hela. Det som kanske inte kändes så bra var att hon ändå trodde att det kunde ha varit en tvilling som kom ut, och det går ju inte helt att säga om det var så att det var en spontan abort eller om det var påverkan av cytoteken.


Jag kan inte påstå att jag känner mig helt bedrövad, men lite olustigt känns det. Det är ju inte precis så att vi har superlätt att bli gravida och ja, det känns lite olustigt och lite sorgligt ändå när jag tänker på det. Läkaren sa att detta att vi kämpat och gjort icsi och inte har det så lätt att bli gravida gör det hela mycket olustigt och att alla skäms över att detta misstag skett. Nåja, det är som det är och vi känner oss ändå ganska nöjda med att förändringar i rutinerna gjorts.


Det jag tog upp med läkaren idag som jag inte sagt tidigare är att man ändå borde se till att de som blir hemskickade att vänta tills resterna efter ett missfall kommit ut, borde få någon slags instruktion om vart de kan vända sig med frågor för det de sa till mig var att om det börjar lukta illa eller om jag får feber så kan jag söka gynakuten igen, men jag fick ju aldrig det så jag visste ju inte vart jag skulle vända mig.



För övrigt så är det är så svårt att skriva nu. Det kommer inte ut nåt vettigt, bara en massa bladder och jag blir less på mig själv och svamlet. Det är liksom inget som inte har skrivits förut, på bättre sätt av andra och en del saker har jag själv skrivit om förut, också bättre än det skulle bli nu.

Jag mår också ganska bra. Jag har ingen huvudvärk längre vilket är fantastiskt skönt, däremot har jag börjat få foglossning. Jag kan verkligen inte gå några längre sträckor i rask takt längre, och att köra bil blir rätt så smärtsamt även det längre sträckor eftersom jag behöver trycka ner kopplingen ganska ofta. Men faktiskt så gör det mig inget. Jag grinar illa då och då av smärta men det är sant, jag mår bra.

Jag känner att jag är lite feg och lite vilsen i detta att planera för att det verkligen ska finnas ett barn hos oss. Jag känner att det finns flera saker som vi ju behöver men jag vet inte riktigt när jag ska våga köpa dem. Inte för att jag är så orolig för att det ska hända något utan mer för att jag inte vet när det kan vara lagom att börja och hur mycket av allt jag behöver. Hittills har vi köpt tre små plagg och lite tyg, för jag vill sy lite lakan. Något mer är det just inte även om vi väl kikar

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, missfall, oro, jag, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar, M, barn då och då.

Ser alla golv i alla väntrum likadana ut?

Dags för screening av lillo, lite nervöst men inte så eftersom den just hoppade på min urinblåsa.

2011 - i backspegeln

Precis som förra året har jag i flera dagar kämpat med att försöka sammanfatta året månad för månad men jag kan faktiskt inte utan gör det på ett annat sätt istället

ÅRETS PROJEKT: har definitivt varit graviditetsprojektet. Att påbörja hormonbehandlingar, mecka sprutor, åka fram och tillbaka till Örebro för att göra äggplock, vänta på telefonsamtal och samtidigt försöka leva precis normalt under tiden har varit påfrestande och svårt men också otroligt på sitt sätt, inte minst nu så här med lite perspektiv på det hela. Dessutom så sitter jag här och är gravid och vågar kanske för första gången känna att det är på riktigt.



ÅRETS RESA: skulle kunna vara den vi gjorde till Örebro 26e augusti men jag säger ändå att det är resan till Gotland eftersom det kändes så befriande att få komma bort och andas någonstans där jag var jag på ett helt annat sätt än här med sorg och tungt att andas och där jag ständigt bara blev påmind om att barn var för andra än mig.
Och Gotland är alltid Gotland, med havet  och stenarna, och rabbis och de sista åren jag och M tillsammans lediga.

Vi gick också en kurs i finnskogspols för Mats Berglund M gick en låtkurs och det gjorde att det kändes ännu lite mer som att det var VÅR semester.



ÅRETS KÖP: tro det eller ej så har jag köpt en systemkamera som jag använder ganska flitigt faktiskt även om man inte skulle tro det när man kikar i bloggen. Jag ska försöka bli bättre på att lägga upp bilder, för min egen skull eftersom jag har upptäckt att bilderna tillsammans med texten blir ett bra tidsdokument för mig som är usel på att skriva upp viktiga händelser. Jag tror också att min iphone får kvala in som årets köp eftersom den har underlättat för mig i vardagen så otroligt mycket.

ÅRETS SÄMSTA KÖP: Jag köper ju inte så värst mycket saker, men det kan nog ändå ha varit ett par jeans som jag aldrig har använt och som jag redan gett bort eftersom de inte kommer att användas någonsin av mig.

ÅRETS SLIT: har varit att försöka forma en yrkesroll på deltid som egentligen krävdes heltid, samtidigt som jag var fullproppad med hormoner och en hel del sorg. Jag känner också att bristen på ledning när jag formade den här yrkesroll och de få och väldigt luddiga instruktioner gjorde att jag inte klarade av det riktigt och det gör fortfarande ont i mig eftersom jag yrkesmässigt alltid varit en ambitiös person. Under processen bad jag flera gånger om guidning och ledning om jag var på väg åt rätt håll och flera gånger fick jag veta att det var väldigt bra det jag gjorde och att jag hade fria händer. I efterhand har jag fått höra av samma person att jag inte gjorde på det sätt som var tänkt och att någon annan ska ha den rollen (någon som dessutom använder alla mina idéer och får credit för det) Jag har bestämt mig för att se tiden an ett litet tag men jag söker nya utmaningar och funderar till och med på att sadla om för jag är så oerhört besviken.

ÅRETS PLAGG: har med tanke på vintern som aldrig tog slut, återigen varit mina duckfeet som M gav mig till födelsedagen för något år sedan, jag fryser aldrig om fötterna längre och jag älskar dem!

ÅRETS LYCKA: Det finns det väl heller inga tvekan om vilken det är egentligen. För det är graviditeten. Både första gången när vi fick pluset och sedan också när vi fick veta att bebisen var kvar där inne trots att vi trodde att det var ett missfall. Åtminstone är det årets lycka så här i efterhand för det var så jäkla oroligt där ett tag att lyckan kändes otroligt långt borta, men den har krupit lite närmare och närmare och många stunder nu när jag faktiskt känner  beibisen flera gånger per dag så är det lycka och inte oro som tar överhanden.


ÅRETS SORG: Pappas sjukdom, ovissheten och oron vad gäller hans sjukdomsförlopp och även oron vad gäller mamma. Jag kan ju bara lite förstå hur det är när ens livspartner blir sjuk och hur det måste kännas när man vet att det finns ett slut ganska snart.


ÅRETS FILM: Ja... vilken kan det vara, jag vet inte riktigt. Jag har sett en hel del film men inget som jag tycker har etsat sig fast nåt vidare värst. Hade jag hunnit se Simon och Ekarna kanske den hade kvalat in men det har jag inte hunnit så den blir det inte.

ÅRETS BOK: svårt! Det blir nog ändå Håpas du trifs bra i fängelset, Susanna Alakoski. En riktigt bra bok som jag tycker att man kan läsa, den känns lite tung då och då men man blir stark i anden efteråt,, lovar     






ÅRETS LÅT: kanske den svåraste  av alla eftersom det kommit så många bra men jag tror ändå att om jag ska välja två så blir det Mumford and Sons - after the storm och First aid Kits The Lions Roar Låtar som betytt mycket för mig och som jag lyssnat på om och om igen. First aid kit såg jag för någon månad sedan och det var magiskt, får ni chansen så se dem!  


NÄSTA ÅRS FÖRHOPPNING: är ändå att alla ni som kämpar, alla ni som läser här ska få uppleva ett plus, att min familj ska få vara så friska de bara kan. Att ms och min bebis kommer i maj och att allt går bra. Längre än så kan jag inte tänka. Jag har inga andra förhoppningar även om jag visst skulle kunna tänka mig en och annan triss-vinst, en resa och en sommarstuga och allt det där, för egentligen känns det inte viktigt. Det känns bara viktigt att få ha min familj omkring mig, och att M och jag ska bli fler i vår lilla familj. Det är faktiskt allt som spelar någon roll för mig just nu.

Det finns mer att säga känner jag nu när jag skriver men jag avslutar det så här, med en förhoppning om ett fantastiskt Gott Nytt År till alla er!


Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, gravid, icsi, barnlöshet, jobb, M, längtan,