Jag sitter med en klump i halsen och längtar hem. Jag vill krama lillkissen och M, jag vill börja böla lite och skylla på hormonerna och bli tröstad, visserligen av fel anledning men jag skulle bli tröstad. För jag är ledsen.
Det är inte så att M och jag har försökt få barn i evigheter och inte lyckats. Jag har aldrig försökt bli med barn ens, men jag vill. Jag vill så gärna att det känns som ett hål i mig som blir större och större. Oftast håller jag det där hålet i shack genom sysselsättning, jobbet eller vad som faller mig in för stunden men ibland är det bara svårt.
Som i dag. Jag fick veta att Hanna är gravid igen redan i måndags, det var Sara som berättade. I januari ska hon ha igen, sitt andra. Men jag visste inte, anade inte att Anna är gravid. hade inte den minsta lilla misstanke ens.
Jo jag är glad för deras skull, på riktigt. Och imorgon känns det bättre, men jag önskar att jag inte kände en sådan längtan precis just nu.
2 kommentarer:
Åhh vad jag känner igen det hålet. Varje dag. Nästan.
tänk jag tror det är ganska många, och säkert en del som aldrig känner så också.
Skicka en kommentar