"I am better at hellos' "

Jag älskar att åka tåg tänkte jag i går när jag passerade Töreboda. Tåget stod stilla lite längre på perrongen, det var något dörrfel. Och jag hann se mötet mellan så många olika människor genom fönstret, och en del hej då.

Särskilt ett par farföräldrars möte med sonen och sonsonen la jag märke till. De var så glada och kramades flera gånger allihop. Sonsonen stod lite tyst först men när han kom upp i farfaderns famn liksom lutade han sig med hela kroppen in i den kram som han fick. farfadern grät och var alldeles lycklig och hojtade olika saker till sin fru. Det var ett fint möte minsann.

Bredvid stod ett ungt par och sa hej då. De såg alldeles knäckta ut, och killen höll tjejens huvud mellan händerna och pratade med henne med bekymrade ögonbryn. Hon hade händerna mot hans mage och blinkade bort tårar som föll.

Så där var det med M och mig när jag bodde i den andra staden. Jag blinkade bort tårar och försökte att inte se att det nog minst var 35 dagar tills vi sågs nästa gång. M tröstade och sa att det går fort, jag sa antagligen "kommer du inte sakna mig alls?!?" M sa "Jo så klart, hela tiden, men jag försöker ju tänka positivt" vilket jag tyckte var onödigt just då.

Jag är inte så bra på hej då, jag är bättre på att säga hej. Fast jag är larvig. Som i går så såg jag ju M på långt håll på stationen, men jag LÅTSADES att jag inte såg honom fören jag var en så där 10 meter i från honom. Då kan man liksom gå en lagom lång sträcka med blicken fastnaglad och ett fånleende i hela ansiktet tills man får den där kyssen och kramen. Det är hur bra som helst!