Jag går i bloggtankar. Ja mer sällan just nu än tidigare egentligen, men jag tänker på andras och på det de skriver. Jag fascineras av hur man plötsligt inser att alla läser allas, eller att även i bloggatmosfären gäller det att höra till de rätta kretsarna, dvs. få kommentarer av de rätta personerna, eller få tillräckligt många kommentarer kanske. Finnas med som länk på rätt sidor i den klicken man vill tillhöra. Jag funderar på om jag vill tillhöra någon klick och det ville jag kanske, lite, men jag gör inte det och jag är urdålig på att kommentera det jag läser så jag lär väl inte hamna där heller.
Sen funderar jag också på det här med vikten att ösa ur sig, den verkar stor. Jag har själv känt lusten att ösa ur mig även om jag nu mest upplever att orden försvinner i takt med att jag får annat att tänka på och faktiskt känner mig ganska nöjd. Vet inte hur det blir. Jag lägger ju ner ibland och börjar om, eller tar upp igen.
Jag har bara inget av värde att säga.
5 kommentarer:
Men honey ;) Det viktiga är nog att komma på varför man isf skriver ... jag backade lite i ett par dagar ... kände att jag tappade fokus. Kände mig dessutom stressad över att hänga med på vad alla andra skrev.
Nu fokuserar jag på varför jag började skriva. Blir ypperligt glad när jag ser att vänner runt omkring på ngt sätt för en dialog med mig. Känner mig omgiven av varma vänliga människor ;) Och du är en av dom.
Du vet, det där med ebb och flod...ibland känner vi för att ösa ur oss, ibland är det torka, som du skriver. Det vänder. Och förresten, vad spelar det för roll? Skriv för din egen skull. Jag är vdgt restriktiv med att kommentera bloggar, för jag vill inte "dra folk" till min egen. Kan tyckas konstigt, men det är så jag vill ha det.(Visst, hittar ngn dit och kommenterar, så blir jag bara glad) Det var annorlunda med min matblogg. Där ville jag visa upp mina "kreationer", vad jag har lagat, och ville få massor med feedback. Men efter ett tag märkte jag att jag började laga mat utifrån vad som skulle se bra ut på bloggen, och då kände jag att det har gått för långt.
Sorry för långt inlägg, skulle kunna fortsätta i evigheter...
Får väl hålla med föregående talare. Skriv när du känner för det. Kan tycka pressen, om man nu ska tänka så, är rolig och en del av hela grejen. Om ambitionen var att allt som läggs ut på bloggen skulle vara bra, så skulle det inte bli nåt alls tror jag. Det är en lekstuga, som någon smart sa en gång.
Jodå, alla har en historia att berätta. Men som du säger, ibland kommer orden av sig själv, andra gånger är det så mycket andra ord som måste skrivas att orden på bloggen står stilla. De dagar tycker jag är jobbigast, när jag känner att jag måste, fast jag eg inte måste alls. Men du vet, man känner ändå att man vill skriva något.
christina Egentligen skriver jag ju för att det är roligt. Men jag skriver bäst under press. Jag har ingen press här. Det är inte ett skrivande på det sättet.
vonsachsen be absolut inte om ursäkt för långa kommentarer. Du sa ju något jag ville läsa. Till skillnad från dig vill jag nog ha kommentrer, i alla fall ett par då och då. Jag får det också. Men du skriver ju på utrikiska också, mycket praktiskt om man vill vara hemligare. Det enda andra jag skulle kunna skriva på är engelska. jo tjena, för ingen kan ju det.
huus jag ska tänka på lekstuga, faktiskt har jag har redan gjort det! =)
Anne jag vet hur du menar. men jag ska fundera över vad jag har för berättelser att berätta, jag ska verkligen det. Just nu kommer jag inte riktigt på någon förutom om jobbet och det kan jag inte skriva om, tystnadsplikten är strikt.. men jag kanske kan komma på ett sätt.
Tack!
(haha ja vad pretentiöst svar jag gav va? som om det var en bok jag brottades med)
Skicka en kommentar