Jag bläddrar lite i kurskataloger. Någonstans vill jag men jag har nog inte klart för mig vad. Kvällskurs? Genom jobbet? Halvtid? Helfart?, Kvartsfart? Distans? Det är som att inget är tilltalande nog för att offra kvällar för, men mycket är lockande nog för att övertyga chefen om att jag skulle bli en tillgång för alla.
Distans ja.. Det har vi fått till det som hände i våras, M och jag. Vi nämner ibland och jag undrar, men det är lugnt. Jag har inte längre oron i halsen eller värken i magen. Vi skrattar igen och jag hade nästan glömt bort hur det är att skratta mot hans hals, efteråt, i sängen.
Men det är höst nu och jag mår bra om hösten. Jag älskar den kalla luften, och att gå mig varm i kylan. Det gör inget att sommaren är över, inte nu, inte när jag äntligen vågar hålla M i handen igen.
2 kommentarer:
Så fint du skriver.
Tack Anne! Du skrev så bra själv om viljan, och känslan av att inte kunna. Så du vet nog säkert ungefär hur jag tänker.
Skicka en kommentar