20 december 2011

halvvägs och dubbelt.

Jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att jag inte uppdaterat. Detta att vara gravid är så dubbelt för mig, för samtidigt som jag verkligen är glad över graviditeten, så har jag så svårt att se mig som gravid och känna mig trygg i detta. Jag har märkt att jag inte riktigt vill prata om det, jag känner mig inte som jag föreställer mig att man borde göra som gravid, men vad vet jag, detta är ju något helt nytt.

Jag har gått halvvägs nu (vilket är helt konstigt) och jag har inte köpt en enda pinal, jag har inte tagit magbilder, jag har inte outat mig på facebook, jag har inte berättat för så värst många på jobbet och jag njuter inte av uppmärksamhet för magen som ändå syns rätt rejält nu. Jag blir ställd, och lite förfärad över alla frågor jag får om magen, jag är inte van vid det alls.

Och jag är inte van vid att önska mig att tiden ska gå både långsamt och fort, för det gör jag nu. Jag önskar att den ska gå långsamt så att pappa får vara kvar så länge som möjligt, men samtidigt önskar jag att tiden ska få gå fort så att jag kan vara säker på att han får hinna träffa bebisen, för det är det enda som han önskar just nu.

Så fort jag kliver in på specialistmödravården börjar jag gråta och läkaren får börja med att visa mig bebisen på ultraljud så att vi kan prata utan att jag gråter hela tiden. Hon berättar att de haft flera möten på de stora sjukhusen i Stockholm för att se över sina rutiner som en del i en lex-Maria, och jag väntar på att få höra mer om detta efter jul och nyårshelgen.

Jag kände bebisen riktigt många gånger  för några veckor sedan och sedan dess inget, detta i sin tur har gjort att jag hela tiden inbillar mig att den inte lever och fasar för ultraljuden eftersom jag tror att jag ska få se en död bebis och just därför är det så otroligt skönt att jag har flera ultraljud inbokade så att jag slipper gå och vara så orolig för varje gång jag har varit på ett UL så är jag lugn ett tag.

Jag är som sagt halvvägs i graviditeten nu, och jag har bestämt mig för att så fort jag har gått lite mer än halvvägs så ska jag jag försöka fokusera på att det faktiskt finns en liten bebis därinne, som senast i går gäspade hela tiden under ultraljudet och som försökte suga på tummen, och som inte alls ville veckla ut sig för att visa upp ryggraden för mätning. En liten liten minibebis, men ändock en bebis, vår bebis.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,





5 kommentarer:

Nelle sa...

Lycka till med er minibebis!
God jul!

Jenny / Ekomamma i stan sa...

Jag känner igen det du skriver om att inte känna sig som man "ska". Jag undvek att prata om graviditeten många gånger och njöt inte alls som jag tänkt att jag skulle göra. Lite trist att tänka på i efterhand, men jag njuter nu i alla fall!

Kram, och vad härligt att vara halvvägs ändå!

Orättvisan. sa...

Fint att äntligen höra ifrån dig och er! Låter underbart skönt med så många UL inbokade! Och ja, det är nog en bra idé att snart börja fokusera på den lilla människan där inne! <3

Yevonde sa...

Åh vad härligt att höra av dig! :)
Jag känner igen mig litegrann, jag tyckte det närmast var lite obehagligt om nån började prata om det, iaf i början. Och när ni fick en sån ruskig start på graviditeten så är det inte konstigt att dina tankar går åt det hållet. Det är toppen att de tar din oro på allvar och att du får se bebisen ofta.

Grattis till halvvägs!! Hoppas att du snart kan släppa lite oro och njuta mer. Kram!

Stina sa...

Förstår verkligen att det är dubbla känslor när ni fick en så jobbig start, förstår om du vill men inte vågar glädjas, det är ju inte så konstigt.
Som du kanske minns så hade ju jag också väldigt svårt att känna "som man ska" och blev lite stressad över det men känslorna kom försiktigt, oftare och oftare och när hon väl kom så var allt annat än lycka som bortblåst.

Jag hoppas att du vågar tillåta dig att vara lycklig och njuta mer och mer. Tiden kommer att gå fort och så en dag kommer det att vara helt overkligt att Lillo inte alltid varit med er.
Stor kram till er!