Tretton dagar in i april och det har ändå hänt en del.
Jag
var tre dagar i rad på spec-mvc till exempel. Första gången var det för
att jag inte kände några sparkar, eller, det gjorde jag men bara en
liten dutt här och var och så brukar det INTE kännas så jag ringde och
fick åka in till förlossningen.
Väl där så såg de
fosterrörelser på UL och hjärtljuden verkade fina och bra men det var
inte precis att de kunde få igång lilla bebisen så enkelt så jag fick
komma tillbaka dagen efter och göra ett TUL + en till CTG, som var fina
och bra.
Dagen efter det så var jag på rutinkontroll
hos min barnmorska som under en ganska lång och tyst stund lyssnade på
hjärtljuden och skickade mig till spec-mvc för att hjärtfrekvensen på
bebisen var för hög. Väl där och ännu ett UL och CTG senare så
konstaterades det att det var en pigg och livlig bebis och att den
dessutom nog ägnat helgen åt att borra ner sig på plats och att det kan
ha varit därför jag inte kände några direkta fosterrörelser som jag
brukar.
Jag har varit lugn nu i över en vecka och
bebisen sparkar hårdare än någonsin. I natt vaknade jag tex 3.00 och
somnade inte om förrän efter 7 just för att den höll på och sprattlade
så in i vassen och för att det trycker uppåt så att jag mår lite illa
och har svårare att andas. Det är jag inte alls orolig över.
Jag
och M har också hälsat på mamman och pappan över påsken och det har
varit fint. Jag fick sagt en del saker jag behövde säga och vi hjälpte
dem att laga matlådor till åtskilliga middagar, eller luncher, att ha i
frysen.
Pappan mådde efter omständigheterna okej. Hans illamåendemedicin som han får samtidigt som cytostatikan, verkar hjälpa ganska bra, men som jag har förstått det har han inte fått hel dos cytostatika ännu utan kanske en halv. Var tredje vecka ska han få cellgifterna och det blir nog så att han mår sämre och sämre sa sköterskorna på onkologen, men det är så olika hur man reagerar tydligen och kanske blir det inte värre än så här heller.
För övrigt så lullar jag omkring och försöker ta tag i saker. Fortfarande har vi egentligen inte köpt så värst mycket som kan vara bra att ha hemma. Mycket tror jag löser sig men det skulle ändå vara skönt att ha lite skötprylar hemma så att ingen av oss måste åka ut och handla det första vi gör när vi kommit hem. Allt löser sig men ändå, ja lite till kanske vi får skaffa.
Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, cancer, pappa, gravid, icsi, ivf, barnlöshet,
4 kommentarer:
Blir glad av att läsa här, trots Att det har hänt en hel del! Skönt att läsa att du blir omhändertagen.
Tänkte på i början när jag läste din blogg, dels hur du hjälpte mig komma igång, men även den på den där märkliga djurvännen. Som gjorde så stor grej av Stryper katten... Konstigt folk det finns, som måste göra saker av allt som letar fel och saker de kan gå igång på? Man kan undra om de har nåt vanligt liv? Jag glömmer ibland att det är många som läser ens ord, som man inte har en aning om vad de eg vill eller får ut av att läsa vad man skriver.
Kram dig
Oj, vilket drama det har varit! Skönt att allt var bra med Lillo och att hen har borrat ner sig. Nu är det bannemig inte långt kvar!
Tråkigt med pappan. Det är för jävligt rent ut sagt när föräldrar blir sjuka och man inser att de är dödliga. Föräldrar borde inte få vara dödliga.
Kram.
Åh den där känslan av att man skulle vilja ha en egen UL-maskin hemma så man kan kolla in lite då och då... Skönt att du blir kollad! Och spännande, nu är det inte så lång tid kvar! Skönt att höra om din pappa, att han kommer hinna träffa hen. Även om det är skit rent ut sagt för övrigt.
Jaa.. alltså det kan vara skönt att handla lite. Och att handla hem lite lättlagad mat. Eller göra lite fryslådor av nått slag. Jag vet inte hur det är att vara två, men det var just maten jag inte fick till, vi käkade hos min syster typ två månader när mina fryslådor tog slut..
Vad skönt att allt verkar bra med den lilla och att den har borrat ner sig ordentligt!
Men tråkigt såklart med din pappa. Jag hoppas att han och er lilla får träffa varandra, jag förstår att det känns viktigt för jag hade verkligen önskat detsamma.
Stor kram!
Skicka en kommentar