Jag ska nog helst inte försöka mig på en summering av deceniet förjag ska vara ärlig och säga att jag minns inte exakt vad som hände när.

Skulle jag försöka mig på en summering över det här året skulle det bli enklare, men kanske inte så upplyftande. För jag hade liksom tänkt mig förra året att vi i början av det här året ungefär skulle vara föräldrar, eller i alla fall under våren, eller i alla fall... Men så har det inte blivit, och vi väntar och väntar.

Under tiden är vi ganska lyckliga egentligen. Vi går på konserter mest, och höjdarna det här året är nog Regina Spektor, The Tiny och Steve Earl. Säkert har jag glömt bort någon i början av året som var bra men det har jag ju inte ont av.

Nästa år fyller jag 35, faktiskt om ett par dagar bara. Det känns så där, aldrig mer närmare 30 än 40.

Men, jag har det bra, jag lever med M, och det är ganska oslagbart för det mesta.

Precis som Alfons.

Det är konstigt hur man vet att man är bra men ändå inte tror sig själv om tillräckligt för att våga prova saker som inte ligger inom ens gebit så att säga.

Jag skriver en hel del och har ett par halva manus och utkast liggande och jag tror verkligen inte att de är särskillt bra och det är okej. Men jag har en idé till en barnbok som jag funderar lite på. Jag vet att inget sådant har skrivits.. inget exakt sådant. och jag tror att det skulle kunna bli bra även om jag kanske inte kan göra allt själv, men jag vågar inte. jag tror att det mest handlar om att jag inte vet hur man gör och vem man pratar med. Jag ska ta tag i det vid tillfälle. Jag ska bara..

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, drömmar, vardag, jag,

När M är borta tänker jag för mycket.

Jag vet att jag vid något tillfälle i barndomen har sagt att jag ville ha fyra barn och ingen man.

Senare ändrade jag mig och sa att jag ville ha en man men inga barn. Så tänkte jag ganska länge. Även när jag var tillsammans med J, och var det ganska länge.

För jag ville aldrig ha barn med J, jag ville inte ha barn med någon som inte uppskattade mig, som inte var snäll och som faktiskt inte var särskillt trevlig men jag kunde inte se det då. Inte ens att han inte var snäll. Jag ljög för mig själv och trodde han var det. Jag trodde att jag inte ville ha barn.

När det tagit slut och jag började må bra igen kunde jag förstå och se att det där med att jag inte ville ha barn, var ett försvar för att jag aldrig skulle kunna skaffa barn med honom, inte med någon som var som han.

Med M kan jag ju inte heller, men nu handlar det ju inte om mina psykologiska spärrar eller om att jag inte kan för att han inte är en person som jag kan tänka mig att skaffa barn med utan om att vi kan inte tillsammans. Oh the irony!

Jag förstår inte hur jag ska klara av att få ordning på mig och tankarna kring detta. Varje dag tänker jag och funderar, varje dag inser jag att det fortfarande är minst fyra månader kvar bara till vi får en tid för ytterligare undersökning. Varje dag påminns jag om att jag är en som längtar efter barn och som inte har några och som inte kan få några med mannen jag verkligen vill dela framtiden med.

Varje dag kramar jag ungar, varje dag får jag kärlek av dem, bråkar med dem och får en liten glimt av alla sidorna av vad det skulle kunna innebära att vara en familj med barn. Och det gör ont ibland, så ont att jag gråter tyst i pappershanddukar på toalettlocket emellanåt innan jag återigen går ut och möter barnen som inte är mina.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, föräldrar, jag, ex, tankar, verklighet, M, längtan, kärlek,

Steve Earle

Det var ju en bra konsert. För min egen del var det första gången jag såg Steve Earle och förutom musiken så vann han mycket på att han hade bra och underhållande mellansnack. jag gillar kommunikation och även om nog artisten oftast kommunicerar via sin musik så gillar jag samtalen också.

Läs även andra bloggares åsikter om Steve Earle, musik, konsert,

Steve Earl var fantastisk. Han spelade en massa Towns van Zandt-låtar, sina egna och det var verkligen skitbra.

Steve Earle eller systern?

Jag kom just på att jag ju vann biljetter till Steve Earl på tisdag. Jag hade liksom glömt bort det. Och just som jag skriver det inser jag vilket dilemma det blir eftersom jag ju har en syster på ingående tisdag. Jag som så himla gärna ville gå och M som så gärna vil gå, jag kan ju inte gärna säga till honom att jag bjuder med systern istället. Tror jag..

Läs även andra bloggares åsikter om musik, funderingar,

And koop was in the back of my head

Är det inte fantastiskt konstigt att man rätt vad det är inser att man slutat lyssna på en del musik av fel sorts anledningar? Jag har suttit hela morgonen och slukar Koop som jag ju älskar. Mein got, det är så bra och intelligent. Jag ryser å och då och blir glad när jag inser att jag visst helt missat att Yugumi Nagano sjunger i Little Dragon. Riktigt kul och bra. Jag ska minsann fortsätta lyssna på musik hela dagen!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musiktips, nostalgi,

Regina Spektor och The Tiny, det är vad jag ser fram emot i höst. Det känns bra. Jag har inte riktigt låtit musiken ta tid och nu när dansen är nerlagd, åtminstone tillfälligt, så inser jag att jag saknat den.

Jag gillar inte riktigt spotify även om jag använder tjänsten. jag gillar inte riktigt att datorn ska vara på när jag ska lyssna på musik. Jag fastnar lite för lätt vid datorn, blir kvar och får timmar att gå utan att jag märkt det.

Jag saknade min gamla blogg så jag importerade tubbet hit. Det var enklare än jag hade trott. Så nu finns det här, alltihop nästan som jag har skrivit. Jag gillar det lite att ha allt.

En dag i oktober, bara så där

M och jag, jag och M.

Vi älskar varandra och har förlovat oss. Det blev så, och vi lever på det för stunden.

En liten röst skriker i mig att jag blvit konventionell och tråkig mitt i alltihop. Det må så vara för idag är en dag då jag och M är förlovade och bär ringar som är oförsvarligt dyra och inte alls vad man skulle förväntat av oss.

Men vi lever tillsammans, och det kan hända att vi får nöja oss så, och bara för att vi älskar varandra är vi numera förlovade.

stundens musik: ten years, the Tiny

Läs även andra bloggares åsikter om jag, kärlek, M