Jag tror att jag friade till M i går. Han blev nervös och förvånad. Jag blev väl ledsen för att han inte tänkte som jag. Inte jätteledsen men lite.
Jag ville ju tala om för honom att jag vill vara med honom jämt, att jag vill vara familj som räknas med honom, att jag vill dela namn med honom och annat tramsigt som inte spelar någon roll, jag VET DET!!!! Men jag kände så. Jag ville det.
Och jag menade inte nu, jag menade sen, om ett år eller mer. Jag menade inte prinsessmarängklänning i kyrkan, jag menade inte 1000-dyr fest, jag menade vi, oss, han och jag, jag menade faktiskt bara kärlek.
Och idag ber jag nästan om ursäkt för vad jag gjorde, som att det inte spelar någon roll, men det gör det, och jag menade det. Inser jag nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar