We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year..

Idag som är idag har vi haft vårt efterlängtade inskrivningsmöte på en ivf-klinik. Eller just det ja, det var ju inget möte fast det var tänkt så.

Jag skrev här om hur besviken jag var på mötet vi hade en gång när jag trodde vi skulle ha ett annat. Och idag kan jag nog säga att det var inget, om jag jämför med hur jag känner idag.

När vi kom in till läkaren började hon med att fråga oss vilken sorts förväntningar vi hade på hjälp av henne och jag tyckte verkligen att det var skumt med tanke på att vi ju hade skickat in papper och pratat och beskrivit ganska noggrant hur läget var för oss. Men vi beskrev att vi ju sökt dit för att vi ville ha hjälp att bli gravida och bli biologiska föräldrar tillsammans med hjälp av ICSI.

M berättade lite om sina prover och resultatet från biopsin och att det förklarats för oss att det nog fanns en möjlighet att bli föräldrar tillsammans trots allt.. trots att det bara fanns spermier i 30 % av gångarna - und so weiter. Då tittar läkaren på oss och säger

-Berättade andrologen också då att det finns cellförändringar i testikeln?
-???!!!
-???!!!

Jag är så arg och ledsen och besviken och rädd.

Jag är så arg på andrologen som uppenbarligen missat att se detta i labbsvaret, eller om han glömt av att berätta?
Jag är så ledsen över att att M ska behöva uppleva det som han är mest orolig över.
Jag är så ledsen över att vi inte fick börja en glädjande uppåtspiral utan att vi fick sitta där med all glädjen nerknölad i tårna på skorna, och känna hur oron bara svällde över och rann ut genom ögonen.
Jag är så besviken över att vår föräldraresa inte kunde få en början nu utan att det i stället känns högst osäkert om den blir av alls.

Och jag är så rädd!

Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, oro, M, arg, barnlöshet, verklighet, föräldrar,