22 februari 2012

Avbräck

I mitten av maj är det dags egentligen, men de senaste dagarna har jag haft sammandragningar och idag så pass kraftigt att jag funderade på om bebisen var på väg idag till och med.

Min fina kollega B följde med mig till förlossningen där vi lyssnade på Lillos hjärta och pratade om livet i stort, men just för stunden i viloläge hade jag naturligtvis inga sammandragningar. Annars har de kommit så fort jag har gått och rört mig och jag har idag fått veta att jag behöver vila och blivit sjukskriven 3 veckor till att börja med. Det känns helt fel. Jag har inte alls tänkt mig detta för jag har verkligen mått bra fysiskt ända fram till nu och nu blev jag superstressad över inte hinna med saker på jobbet.

Jag VET att det löser sig och jag VET att jag ska tänka på mig och bebisen, men det hjälps inte för så känner jag och det är möjligt att det går över inom de närmsta dagarna när jag insett att jag inte har några tider att passa etc, men just nu är det mest stressande eftersom jag inte ens haft detta i tankevärlden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 kommentarer:

Stina sa...

Ibland får man liksom för sig att man nästan är ovärderlig på jobbet och hu och hå hur ska det gå om jag inte fixar det där och det där och det där. Fast det löser sig ju alltid ändå...
Var hemma och klappa magen och katterna och njut av lite extra tid istället. Baka en kaka eller två och frys in. Måla en tavla eller sy lite och visa så himla gärna upp det här.

Moi sa...

Det är inte det att jag tror att jag är ovärderlig, jag vet att de klarar sig! men du vet jag gillar de där ungarna och har arbetat med dem sedan de var 1 och ska vara borta länge och då har de hunnit sluta hos mig. Så jag vill avsluta på ett bra sätt och jag vill göra det kanske mest för min skull.

Det där med att visa upp, ja kanske men det är verkligen inte så mycket att visa :)