27 februari 2012

Pappa

Jag har ägnat dagen åt att se Larry Crowne, inte en film som kommer att lämna något bestående avtryck det kan jag lova men det var en stunds förströelse och det var lagom för mig idag.

Pappa är sämre igen, eller, det blir han ju så klart hela tiden men ibland märker man det inte riktigt. Idag blev han inlagd för första gången. Han kräks och kräks, under ett par dagar har han inte fått behålla te eller vatten ens och läkaren som han (turligt nog) hade en tid hos, sa att de behövde lägga in honom och se över hans mediciner och göra en allmän genomgång. Han har också så väldigt ont i en axel och jag antar att det är metastaser som växer eller blir fler.

Han var på onkologen för några månader sedan och de sa att han inte skulle dit något mer, jag antar att det inte finns något de kan göra där och pappa har sagt att han inte vill göra saker som är meningslösa om det påverkar hans livskvalitet. Strålbehandling och Cytostatika skulle väl det tänker jag.

Det är så konstigt detta att veta att det inte går att göra något åt sjukdomen, att liksom redan ha facit i hand och bara vänta utan att vänta. Det är hemskt för mig och jag kan inte föreställa mig hur det är för honom eller för mamma. Många säger att man kan väl inte bara ge upp hoppet och inte göra något men hade de sett pappas röntgenbilder hade de kanske inte resonerat så. Eller så hade de det i alla fall. Jag vet inte.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 kommentarer:

Uma sa...

Det var hemskt tråkigt att läsa. Svårt att veta vad man ska skriva. Det är så obeskrivligt tungt, det du skriver om. "Ens" pappa, är ju alltid ens pappa. Kram på dig

Jenny / Ekomamma i stan sa...

Fy vad jobbigt och tungt. Förstår att det måste vara en märklig och hemsk känsla att ha detta facit. Tänker på er.

Linnea. sa...

Usch och fy och vilken ångest ni måste känna hela familjen. Så oerhört ledsamt. Jag tror jag förstår lite hur du känner för min mamma hade ju cancer (behandling nu) och pappa har precis fått veta att det är något fel på hans hjärta, så vi känner stor oro för tillfället. Dock är det ju inte på något vis så definitivt som det ni är med om, så det kanske är dumt att säga att jag förstår. Men jag kan i alla fall föreställa mig ångesten. Det är hemskt när ens föräldrar blir gamla och sjuka. Och det är hemskt att känna rädsla över att de kanske inte får uppleva barnbarn, eller, framförallt rädsla inför att barnbarnen inte ska få uppleva dem...

Många kramar.