31 mars 2012

andas

Precis när vi fick veta att pappa var sjuk trodde vi inte att han skulle leva ett år, eller jag gjorde inte och jag skäms lite för det nu. Men det kändes så tungt när vi fick höra att det inte fanns något att göra och att det spred sig fort. Dessutom hade jag Ms mammas sjukdomsförlopp i färskt minne trots att det är ett tag sedan. Hon levde 6 veckor efter att hon fick sin diagnos och ja, jag förberedde mig för att det skulle bli så med pappa också.

Idag är det exakt ett år sedan vi fick veta att han är sjuk. Han ska börja med cellgifter på onsdag, trots att han inte riktigt ville. Läkarna säger att det är enda sättet att få lite mer tid, och lite mer tid känns viktigt för oss alla. Särskilt för honom skulle jag tro.

Jag är inte redo att säga farväl till min pappa ännu. Jag vet att han är sjuk, jag vet att det är som det ska på nåt vis att ens föräldrar inte lever hela ens liv men nej! Det här är inget som känns det minsta naturligt eller något som jag känner att jag kommer att kunna acceptera bara för att jag borde.

Jag har funderat mycket över om hur viktigt det är för mig att bebisen hinner få träffa pappa, och jag kommer ju fram till att det inte är det som är grejen, utan snarare att jag vill att pappa ska få träffa bebisen. Jag vill verkligen det.

Jag är rätt trött på att vara så labil, trött på mig själv och trött på att vara så fruktansvärt gnällig hela tiden. Jag känner det så. Jag klarar ju ingenting och blir beroende av M och jag avskyr att inte kunna göra som jag vill när jag vill, men det går inte. Jag försöker att acceptera det, men det är inte lätt. Foglossningsbältet är en hjälp men jag är rädd att det klämmer åt bebisen och när jag frågade min barnmorska så verkade hon tycka att jag var fånig som frågade och jag kände mig mest dum. Hon sa också att det var långsökt när jag frågade om pappas cytostatikabehandling kunde vara skadlig för mig som är gravid så jag känner att min oro kring saker inte riktigt landar någonstans när jag försöker dela med mig av det jag känner och tänker.

Jag vill inte vara orolig, jag försöker att inte vara orolig men oron ligger i så många lager just nu att det är svårt. Särskilt som jag mest umgås med mig själv och jag är rätt usel på att vara min egen uppiggare har jag insett.

Imorgon sover M natt sedan ska jag be honom köra mig någonstans där det finns hav så att jag får andas en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

5 kommentarer:

emmak sa...

Började följa dig igår och när jag läste om din oro tycker jag inte att det är löjligt alls. Hade också foglossning och använde bälte. Tyckte det kändes väldigt olustigt med tanke på barnet, ffa när jag satte mig ner så då öppnade jag det. Och då ska du veta att jag jobbar som sjukgymnast(!) och "borde veta bättre". Oron för sitt ofödda barn följer ingen logik tyvärr men man ska inte behöva kännas sig löjlig för det. Du är inte ensam!
Att sedan vara i den situation du är i gör inte saken bättre. Min bror svävade mellan liv och död under mina sista två månader som gravid under första graviditeten och det satte sina spår. Man fungerar inte normalt under sån press och det kan ingen heller begära!
Vad gäller cytostatikan så tror jag vem som helst hade kunnat bli orolig för det. Har inte erfarenhet av det själv men en nära vän till mig jobbar som usk på onkologavd och när hon vart gravid jobbade hon där i stort sett som vanligt. Fanns vissa arbetsuppgifter hon inte fick utföra men i övrigt menade dom att det blev så låga doser för omgivningen att det inte skulle påverka. Och inga studier har visat på nåt heller. Hoppas att det kanske kan lugna dig lite iaf...

Anonym sa...

Usch vad du har det kämpigt mitt i att försöka njuta.
Och också hormoner som spelar en ett spratt .
Försök att hitta avkoppling,en bra bok,börja sticka ,måla kanske.Och jag tror faktiskt att du behöver träffa din pappa.
Många styrekekramar/B

Yevonde sa...

Åh kämpigt. :( oro är alltid befogad tycker jag. oro sitter ju inte i intellektet liksom. Ofta så veeet man ju att det är antagligen ingen fara, men hjärtat hajjar inte.
Jag hoppas verkligen din pappa får träffa ert barn, för hans skull men också för din. Och barnet? Min farfar dog 2 månader innan jag föddes, han var väldigt levande ändå. Många berättelser, och några bilder.

Hoppas det inte blir värre med foglossningen, det är verkligen vidrigt, och jag förstår att du mår jättedåligt psykiskt av det.

Du ska veta att jag tänker på er jätteofta, och föler alla inlägg. Nu är det inte så lång tid kvar. Stor kram!

Uma sa...

Jag hoppas att ni kom iväg till havet och att allt känns lite bättre nu. Måste vara oerhört tungt att brottas med så mycket olika känslor och tanker. Kram

moi sa...

EmmaK

Fint att du har hittat hit! Jag har lugnat mig lite nu vad gäller bälte och även cytostatikan. Pappas onkologsköterska förklarade allt fint för mamma och det kändes bra.

B - det har varit skönt att träffa mamman och pappan, tungt men skönt.

Yvonde, jag tänker på dig med ska du veta. Ofta!

Detta med att träffa bebisen känns ändå lite verkligare nu och visst har du rätt om att man kan hålla en person levande utan att denne faktiskt lever. Jag har inte träffat min farmor och knappt min farfar men jag trodde ända till jag var ganska gammal att jag hade det just för att det pratades om dem så målande.

Uma, det gjorde jag inte. Jag kom inte iväg till havet men oron dämpades ändå eftersom vi spenderade tre dagar i rad på spec-mvc - oh joy ;)