Att vara människa

Jag är expert på att ta på mig andras bekymmer och problem. Jag är expert på att bli ledsen när andra är ledsna. Jag är extremt dålig på att låta människors bekymmer vara. Jag bryr mig om människorna runt omkring mig helt enkelt vilket periodvis innebär att jag känner mig ledsen utan att jag egentligen har egna bekymmer.

För ett tag sedan fick jag rådet att inte söka upp andra människors bekymmer eftersom det gör att jag får ganska lite tid för att må bra själv. Jag tyckte att det lät skumt. Hur ska jag kunna låta bli att bry mig liksom?

Men så har jag tänkt lite och kommit fram till att det nog ibland är bra för människor att räcka ut en hand. En rejäl näve liksom och inte bara antyda att de kanske vill att jag ska fråga dem hur det är. Det är ganska svårt för mig att veta hur pass påstridig jag ska vara. Jag kan fråga en gång men får jag bara något halvt svar, så kan det hända att jag inte orkar lirka. Jag ägnar mig gärna åt omtanke, men jag kan inte gissa mig till på vilket sätt. Jag är ingen tankeläsare även om magkänslan sällan ljuger.