13 augusti 2010

I am raining down in pieces




I går var M på skiktröntgen. Han var tvungen att dricka en massa före och även dagarna efteråt, annars var det inte så jobbigt tyckte han. Jag var inte känna med. Han brukar vilja ha mig med men det var ju inget han skulle får svar på direkt så jag kunde jobba tyckte han. Jag försöker att inte tänka så mycket på resultatet som vi ska få på måndag. Jag försöker att bara vara och låta bli att efter men det är svårt för jag är så trött. Jag önskar att jag kunde får sova ordentligt ett par tre nätter i rad utan att vakna eller ha svårt att somna.

Men det är väl för mycket frågor som virvlar antar jag. Vilken behandling blir det? Kommer vi att kunna bli föräldrar, hur kommer behandlingen att påverka M i övrigt? Finns det andra cancerceller som vi inte vetat om tidigare???

Jag kan inte låta bli att fundera över hur Ms familj hanterar det här. Hittills har ingen ringt och frågat honom hur han mår. Egentligen är det bara jag som frågar, och vännen J. Min familj frågar mest mig men även M om han svarar när de ringer.

Jag blir arg och ganska ledsen. Jag undrar hur de kan låta bli, han är deras son och bror. Han borde vara tillräckligt viktig för dem och jag tycker att de borde minnas att allt är ganska flyktigt och kort och att man borde bry sig när det finns en möjlighet.

På måndag får vi svar. Jag är så trött på att vänta. Så vansinnigt trött.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

5 kommentarer:

Carro sa...

Styrka, värme och massor av lycka till från mig!

Kram

Hedda sa...

Jag önskar också lycka till och hoppas att beskedet från röntgen inte ska bli så illa. Som sagt har jag ingen erfarenhet av att stå bredvid som anhörig, men kan föreställa mig att det är tufft för er alla. Framförallt för dig, men säkert även för din killes övriga familj. Det är inte säkert att de orkar vara så starka som ni i det här läget kanske skulle önska er.

Har du möjlighet att fråga hans familj om de skulle kunna hålla lite närmare kontakt just nu? Antagligen är de också rädda och oroliga och vet inte hur de ska stödja på bästa sätt. Kanske klarar de inte riktigt att stötta er för tillfället. Men om det går - be om hjälp.

Tänker på dig och er.
Kram

PS Fint att du är tillbaka på bloggen!

TeachMom sa...

Jag hoppas också att ni får goda nyheter. Ta hand om varandra! Kramar

Peter Madison sa...

Håller tummarna för er. Kram

moi sa...

tack allihop, tack tack tack!