I am humming, one of your songs

Jag cyklar till jobbet. Inte alltid men jag ska försöka att cykla allt oftare för det tar inte mer än en kvart eller tjugo minuter ungefär. Idag var jag ganska nöjd eftersom jag orkade hela uppförsbacken i början av hemfärden, resten är nerför bara och en baggis!

När jag satt och var så där nöjd i nedförsbacken märkte jag hur en bil saktade ner farten bredvid mig fast ett körfält bort från cykelbanan. Det var M! Och det är märkligt hur jag fortfarande 6 år senare får hjärtklappning av att se honom, nästan varje gång. Inte precis just när han sitter bredvid i soffan men när jag får syn på honom och det är oväntat.

När jag kom hem hade han gått ut i strumplästen och stod på trappen och tittade efter mig. Jag kände mig efterlängtad och välkommen.

Och jag tänker på det, att kärleken den har vi i alla fall. Den finns där och vi glömmer den inte mellan varven, trots elände och barnlängtan och oro, vi glömmer faktiskt inte bort varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ivf, jag, icsi, M, relationer, kärlek,

We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year..

Idag som är idag har vi haft vårt efterlängtade inskrivningsmöte på en ivf-klinik. Eller just det ja, det var ju inget möte fast det var tänkt så.

Jag skrev här om hur besviken jag var på mötet vi hade en gång när jag trodde vi skulle ha ett annat. Och idag kan jag nog säga att det var inget, om jag jämför med hur jag känner idag.

När vi kom in till läkaren började hon med att fråga oss vilken sorts förväntningar vi hade på hjälp av henne och jag tyckte verkligen att det var skumt med tanke på att vi ju hade skickat in papper och pratat och beskrivit ganska noggrant hur läget var för oss. Men vi beskrev att vi ju sökt dit för att vi ville ha hjälp att bli gravida och bli biologiska föräldrar tillsammans med hjälp av ICSI.

M berättade lite om sina prover och resultatet från biopsin och att det förklarats för oss att det nog fanns en möjlighet att bli föräldrar tillsammans trots allt.. trots att det bara fanns spermier i 30 % av gångarna - und so weiter. Då tittar läkaren på oss och säger

-Berättade andrologen också då att det finns cellförändringar i testikeln?
-???!!!
-???!!!

Jag är så arg och ledsen och besviken och rädd.

Jag är så arg på andrologen som uppenbarligen missat att se detta i labbsvaret, eller om han glömt av att berätta?
Jag är så ledsen över att att M ska behöva uppleva det som han är mest orolig över.
Jag är så ledsen över att vi inte fick börja en glädjande uppåtspiral utan att vi fick sitta där med all glädjen nerknölad i tårna på skorna, och känna hur oron bara svällde över och rann ut genom ögonen.
Jag är så besviken över att vår föräldraresa inte kunde få en början nu utan att det i stället känns högst osäkert om den blir av alls.

Och jag är så rädd!

Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, oro, M, arg, barnlöshet, verklighet, föräldrar,

vi knullar för nöjes skull, part 2

Jag har slutat att säga att vi knullar för nöjes skull när folk frågar om vi ska ha barn. Och så många frågar förresten inte längre, de flesta har nog fattat att man inte ska fråga allt, några kikar då och då mot min mage i samtal och några ja de har inget vett och frågar.. Och det är då som jag inte längre säger det utan jag säger lite olika beroende på vem det är.

svarsexempel:

1. NEJ!
2. Om Gud vill (då tittar de konstigt på mig eftersom de vet att jag inte tror på Gud)
3. Vi kan inte på egen hand
4. Man ska inte alltid fråga o0m alla saker, det kan bli jobbigt för den som frågar och den som får frågan.

Ja ungefär så. Jag alternerar lite mellan de här olika svaren lite beroende på vem som frågar. Det som är intressant är att hur jag än frågar så verkar andra bli lite provocerande, eller kanske inte vad gäller alternativ 3, då vill de nästan hjälpa till men för övrigt blir folk provocerade.

Jag tycker att de kunde låta bli att fråga alls.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, funderingar, icsi, vardag, konstigt, jag, relationer, ivf

I fell down in that hole again I am a lump of gelly I am a dead fish

M och jag köpte en grill andra dagen i vårt radhus. vi skojade med varandra, fnissade och sa att detta måste ju vara det viktigaste köpet vi kunde göra med tanke på att det var med hjälp av grillen vi skulle umgås med grannarna. Alltså vinka över staketet och kommentera grillglöd, ungefär så tänkte vi.

Vi har inte monterat den ännu. Vi har inte fått bort alla kartonger heller, vi har inte målat om och valt tapeter och inte ens bestämt hur det ska se ut här hemma eller liksom kommit i ordning varken inne eller ute. Jag tycker att det är lite jobbigt ibland, men det hänger ihop med att vi jobbar mer än tidigare just nu. M och jag har varit lediga 5 dagar tillsammans på en månad och tre av dem var vi hos mina föräldrar. Just nu ser jag fram mot att få ha semester.

Sen vet vi att vi kan bli föräldrar tillsammans också. Eller det finns förutsättningar för det eftersom det fanns spermier som man kan plocka ut och plantera in i ägg. På torsdag ska vi skriva in oss på en klinik, privat eftersom vi får vänta ytterligare 18-24 månader annars. Jag tycker att det känns konstigt.

Jag känner mig ganska orolig och rätt sänkt. Jag tror att jag skulle ta det personligt om det inte skulle funka nu. Det skulle kännas som att det var mitt fel. Vansinnigt men ingen har sagt att jag är så värst klok alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, hemma, icsi, ivf, jag, framtid, verklighet, konstigt, längtan,

here we go again

Jag behöver skriva så att jag begriper vad jag tänker. Det går inte så bra just nu och jag kommer nog att behöva låsa innehållet. Det går bra att be om lösenord.

jagstryperkattenatgmailpunktcom

fast så klart byt ut ett at mot ett @ och ett punkt mot en . så blir det så mycket bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, funderingar, jag, tankar,

Ode to spring

De bara försvinner för mig dagarna. Vips är det måndag, är det fredag är det söndag är det måndag och så rullar det på.

Jag packar kartonger men jag är inte så bra på det. M är bra på packning men han jobbar över mest hela tiden. De gör det poliser, har jag förstått. De gillar sitt jobb också och är nöjda över att få vara där så mycket som möjligt tror jag. Ibland blir jag nästan svartsjuk, fast inte lika svartsjuk som jag blir på fiolen, som dessutom har snyggare midja än jag.

Jag känner mig lite fundersam, men jag vet ju att det är våren som gör det med mig. Himlarna blir så höga och blåa på något vis, och jag kan inte motstå vemodet i dem. Jag har aldrig skrivit så mycket dikter som om våren, kanske har jag heller aldrig gråtit så mycket som om våren heller, jag tror det hänger ihop. Precis som att alla mina beslut om uppbrott och flyttar och förändringar skett om vårarna, som också hänger ihop med att jag på nåt vis ägnar mig åt mig, och ser mig med de allra elakaste och grinigaste glasögonen som jag har.

Jag har heller aldrig hittat så mycket musik om våren. Och oftast är det låtar där rösterna på något vis spelar på det där vemodet och som letar sig upp mot det där blå i hilmlarna.


Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, skivonsdag, skivtema, musiktips, musik, jag, First aid kit

Jag önskar att jag inte hade den här bloggen, på sätt och vis.

Jo för jag önskar att jag fick skriva att NU vet vi och nu har det hänt men det får jag inte. För det är 3 månader kvar till biopsi sa de idag när M ringde och jag blev ledsen och på sätt och vis känns det som att det inte är meningen att vi ska få bli föräldrar tillsammans. Snart blir jag för gammal säkert och vi står inte i någon kö ens.

Och hur det nu är, så hjälper det inte att planera kök eller tapeter eller kajakturer, det botar inte längtan även om det tar udden av det hela, och ger mig annan sorts glädje och tillfredsställelse.

Så idag deppar jag lite lite grand, och liksom sörjer lite grand. Men det går över, som det brukar, och jag återkommer nog, med fler turer innan det här är över.

Antiklimax de lux

När M och jag kom in i undersökningsrummet blev jag väldigt fundersam eftersom det såg ut mycket mer som just ett vanligt undersökningsrum, än ett rum där någon skulle få bedövning eller bli sövd. Och det såg inte heller ut som ett rum där man skulle kunna göra mer än möjligtvis glo någon ner i halsen.

Och det blev ingen biopsi Det blev inga svar utan ett slags jävla antiklimax där jag var så utmattad att jag sov 5 timmar när jag kom hem, och vi får vänta ytterligare en till två månader, så klart.
Men det var skönt att få höra att det bekymmer vi verkar ha är ganska vanligt och att han var ganska säker på att bara man letade lite så skulle det kunna finnas spermier och att ICSI skulle kunna vara ett lämpligt alternativ för oss.

Men jag ropar inte hej ännu, det är ju fortfarande ingen som sett några och vi vet ännu inte om det verkligen finns några.

Men vi har köpt ett litet radhus nu, det gör det så himla mycket enklare för mig att fokusera på annat. Inte för att v bor där ännu men jag måste ju möblera och tapetsera i tanken och leta lämpliga möbler på blocket och så.. Det måste jag.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, barnlöshet, icsi, ivf, tapetsering, verklighet,

Joo i morgon, jag bävar och vill inte, fast jag vill veta. Jag är rädd helt enkelt.

Kanske har det ett litet radhusköp tagit den värsta udden av rädslan, men bara kanske.

förhud?

Ibland undrar man ju nästan vem som sitter och knåpar ihop de små orden de vill att man ska verifiera med. Stava kan de inte heller!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, trams, vardag