28 november 2007

Är låtsaskompisar grejen?

Okej kommentaren här fick mig att fundera lite. Jag skriver om M ganska ofta det gör jag. Han är en stor del av mitt liv jag antar att det är därför. Ibland ligger jag och tänker att han är en för stor del av mitt liv, att jag låter mitt liv kretsa kring oss och att jag inte vet vad jag tycker om på egen hand.

Tänk om det är så?

Men sedan tänker jag att jag visst vet vad jag tycker om. Det var saker jag tyckte om redan före M, som musik, böcker, dricka vin, mitt jobb, prata och umgås.

När M kom in i mitt liv berikade han mitt. För han gillar samma saker, kanske inte att prata ens hälften så mycket som jag, och vin, jo då, ibland.

Det jag behöver och ska ta tag i (en vacker dag) är det där med kompisar. Jag vill ha fler. Och jo jag erkänner att jag inte har så många vänner här i Stockholm. Det är annars något jag tycker är jobbigt att prata om nästan. Alla jävlar har så fantastiskt rikt socialt liv, men inte jag.

Jag har ett par riktigt goda vänner i Stockholm, jag har ett par kompisar jag träffar då och då och faktiskt ett par som jag tycker är nära vänner trots att det kan ta år mellan varven fast vi bor i samma stad. De flesta av mina nära vänner bor kvar i födelsestaden eller i andra städer. En av de bästa flyttade till jävla Gävle och har numera dam. Det vet man väl hur det är med män och tjejkompisar när de träffar damer liksom..

Hur som haver. Jag har liksom bara mitt liv, M är en viktig del och ibland (bara ibland) gör det mig lite ledsen att det inte finns så mycket annat som är viktigt i jämförelse.

3 kommentarer:

Lina sa...

kan känna igen mig i det där. att nån enda/några få personer betyder nästan allt för en. på ett sätt är det så sårbart. men du har iaf en vilja att skaffa fler. den finns inte riktigt hos mig för det är få människor jag tycker om/älskar. måste kanske jobba på att försöka sänka kraven men känslor är svåra att styra.

Peter Madison sa...

Hmm...är inte så säker på att alla jävlar har ett så fantastiskt rikt socialt liv, faktiskt. Speciellt inte i storstäder där de flesta måste jobba tolv timmar om dagen för att ha råd med sina 2 miljonerskronorslägenheter på 34 kvadratmeter...

Dessutom har du ett par riktigt goda vänner och ett par kompisar...tänk på det!

smul sa...

lina: jag har också haft ganska höga krav på vänner/kompisar men någonstans har jag insett att man har människor och vänner till olika saker, de behöver inte "vara bra till allt". Dessutom har man olika människor unnder olika perioder i sitt liv, de passerar revy och en del saknar man länge medan man inte riktigt tänker på att andra är borta.

tror jag

PM: nej det har säkert inte alla men väldigt många ger sken av att ha det i alla fall. Kanske är det av feghet.