17 februari 2011

rädd

Jag fick möjligheten att prata med en tjej som gjort ivf i Falun för några år sedan. Det var liksom rätt så skönt. Hon sa att jag fick ringa när jag ville och hon peppade mig lite att det är en spännande resa vi har framför oss.

Själv vill jag mest gråta i kväll. Jag oroar mig och inbillar mig att det inte kommer att funka och jag tänker att besvikelsen över att aldrig bli gravid kommer att ta kål på mig och vem blir jag då?

Jag tror kanske att jag lurar mig lite när jag säger att det här med Ms cellförändring och annat har gjort att jag fått perspektiv på vad det innebär. I alla fall känns det idag som att jag inte kommer att hålla ihop om jag möter fler besvikelser.

Det känns som att det hänger på mig nu och att om det inte funkar nu så är det min kropp och jag som misslyckats. Rationellt så kan jag tänka bort att jag inte borde tänka så men jag kan liksom inte sluta känna så. Det närmar sig och jag känner att när någon nämner vad som ska komma blir jag gråtfärdig och alldeles rädd.

Jag är rädd.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

8 kommentarer:

TeachGirl sa...

Det är fullt förståeligt att det känns lite scary, men det kommer att gå bra. Kram!

MDB sa...

Jag skulle säga att det är helt naturligt att vara rädd, jag var helt livrädd av tanken att det inte skulle lyckas för oss. Försök att tänka positivt, att du inte ska oroa dig i onödan för det kan ju gå hur bra som helst! Kram.

Frk Nyfniken sa...

Jag är också livrädd. Det är mänskligt att vara det. Hittade din blogg via Pipperoni. Tipsar dig om följande blogg, det finns delen innan del ett och sen del 1-4 upplagd just nu. http://livetscirkus.blogspot.com/2010/02/nar-det-sa-klick-ett-lang-inlagg.html De har också gått igenom IVF resan. Det är vanligare än många tror har jag insett när man pratar med vänner och familj.

Kram!

Anonym sa...

Vi satte in ett litet embryo i onsdags och jag kastas också mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden tänker jag att det är klart att vi lyckas och i nästa stund ser jag hur vi misslyckas och hur jobbigt det kommer bli.

Så visst är man rädd, livrädd. Men också lycklig för att vi nu iaf har en chans. Att få nosa på lyckan hur det skulle kännas om det äntligen lyckas.

Kram //Fröfrö

Uma sa...

Det kommer gå perfekt! ICSI kommer fixa det. Ni hade ju infrysta , som de kontrollerat?
Tror du måste avskärma de två sakerna från varandra nu. Iaf är det mitt tips. Det är så jag gör. Måste göra. För att vara här och nu.
Vi har hämtat ut alla journalanteckningar som finns angående K´s behandling. Dels för att ha dem, men även för att översätta om det skulle behövas hjälp från utlandet. Dock inte alltid att läsningen gjort mig klokare, eller att jag förstått. Jag var, precis som du alltid med vid besöken, och skrev ner och ställde frågor. Men många frågor måste man ställa om och om igen.

Ha en skön helg, fina Moi och tack för ord du skrivit till mig, kram Uma

Loba sa...

Jag förstår din rädsla och säger, som flera innan mig, att det är en sund och naturlig rädsla. Men lägg inte för mycket på dig själv. Det hänger inte på dig. Det hänger på embryot - vi är helt i den där lilla, lilla pluttens "våld". Vi kan ha de bästa läkarna, metoderna och genetiska förutsättningarna i världen. Men allt bestäms av den där lilla gnutten. En tanke som visserligen väcker skräck i mig, men också hjälper till att släppa den där pressen på att det är jag som kvinna som är ytterst skyldig till ett misslyckat försök.

Jag önskar er det bästa.
Och att jag kunde krama om dig när du känner sådär.

Allt gott.

Anna sa...

Delar din rädsla. Delar dina tankar, om det inte fungerar så beror det på mig. Har ni som vi spermier i frysen? Jag försöker tänka att det är dem bästa som ligger i frysen och att de mår bra. Dock lättare sagt än gjort för man oroar sig ju varje dag.

Jag håller mina tummar för att det går vägen för er och jag hoppas att du kan njuta av vardagen i alla fall.

Och skulle det inte gå så är du fortfarande du. Och då får man ta det från det. Så tänker jag, går det inte så löser det sig på något sätt i alla fall trots att det skulle vara den största sorgen i livet att bli barnlös.

Kram och lycka till!

Orättvisan. sa...

Stort lycka till inför starten! Det är skitläskigt och helt fantastiskt svindlande på samma gång!

Det kommer gå bra (en klyscha men) man klarar så sjukt mycket mer än man tror!

Stor kram!