And koop was in the back of my head

Är det inte fantastiskt konstigt att man rätt vad det är inser att man slutat lyssna på en del musik av fel sorts anledningar? Jag har suttit hela morgonen och slukar Koop som jag ju älskar. Mein got, det är så bra och intelligent. Jag ryser å och då och blir glad när jag inser att jag visst helt missat att Yugumi Nagano sjunger i Little Dragon. Riktigt kul och bra. Jag ska minsann fortsätta lyssna på musik hela dagen!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musiktips, nostalgi,

Regina Spektor och The Tiny, det är vad jag ser fram emot i höst. Det känns bra. Jag har inte riktigt låtit musiken ta tid och nu när dansen är nerlagd, åtminstone tillfälligt, så inser jag att jag saknat den.

Jag gillar inte riktigt spotify även om jag använder tjänsten. jag gillar inte riktigt att datorn ska vara på när jag ska lyssna på musik. Jag fastnar lite för lätt vid datorn, blir kvar och får timmar att gå utan att jag märkt det.

Jag saknade min gamla blogg så jag importerade tubbet hit. Det var enklare än jag hade trott. Så nu finns det här, alltihop nästan som jag har skrivit. Jag gillar det lite att ha allt.

En dag i oktober, bara så där

M och jag, jag och M.

Vi älskar varandra och har förlovat oss. Det blev så, och vi lever på det för stunden.

En liten röst skriker i mig att jag blvit konventionell och tråkig mitt i alltihop. Det må så vara för idag är en dag då jag och M är förlovade och bär ringar som är oförsvarligt dyra och inte alls vad man skulle förväntat av oss.

Men vi lever tillsammans, och det kan hända att vi får nöja oss så, och bara för att vi älskar varandra är vi numera förlovade.

stundens musik: ten years, the Tiny

Läs även andra bloggares åsikter om jag, kärlek, M

Vi knullar för nöjes skull

Jag känner plötsligt hur trött jag är på att hålla masken. Jag är trött på att känna stygn av sorg när det skojas om familjelyckan, eller lilla fina barnbarnet eller när de går på me and I parties eller vad farao det nu är. Jag känner mig på riktigt trött och matt i hela kroppen bara jag tänker på att det ska fortsätta så här.

Några vet. Min familj, Ms farmor och några vänner. Långt ifrån alla, bara några men fler ska få veta när det känns bra.

Det är dock ganska utmattande och svårt att berätta märker jag. M tystnar och går som in i sig själv en stund före själva berättandet. Folk tystnar och vet inte vad de ska säga, några verkar tro att de ska komma med lösningar på problemet och det värsta jag vet är när jag får höra att vi bara ska slappna aaaav, inte stressa för då löser det sig aldrig.

Åh vad jag är trött på att få höra att vi ska slappna aaaav. Det handlar inte om det. Det handlar om att det inte finns spermier, det finns inga om vi så proppade i oss valium så kommer det inte att finnas några och jag antar att det är sant numera. Att vi bara knullar för nöjes skull, några barn lär det ju inte bli gjorda hur vi än pippar menar jag. Men det är sant som Linda skriver, det är inte sämre med kärlek i en burk. Det blir inte finare barn för att de är "hemmalagade". Och det är inte finare för att de är biologiska, men ändå hoppas jag på det, fortfarande.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, längtan,

Det är en dag som alla andra egentligen. Inget som har förändrats för oss. Vi har inga barn, vi verkar inte vara närmare att få några heller. Jag har varit ledsen idag: Kanske för att Ms andra omgång med prover visade sig vara tomma de också. Vi fick veta härom dagen.

Idag är jag ledsen imorgon är en annan dag. Jag vet inte vilken men idag vet jag att jag maler i mig kryptoniter och längtar efter varm mörk choklad från chokladfabriken. Jag önskar att det var en gravids begär. Jag önskar att jag visste att det fanns en möjlighet för oss två att bli föräldrar tillsammans. Ja alltså det blir vi ju om vi blir föräldrar men jag menar ju biologiska föräldrar. Just nu är det vad jag önskar.

Det är för att jag vill att vi ska få befinna oss i bubblan, den där man funderar på vem bebisen blir lik..

Det är vad jag önskar mig just nu

M och jag, jag och M. Och så katterna. JAg tänker på hur vårt liv skulle se ut tilsammans om det inte blev några barn. Och jag tänker att det skulle se ut ungefär som nu. Men jag känner instinktivt att i så fall måste jag ägna mig åt något annat ett tag. Jag måste pausa och kanske plugga något på heltid ett tag eller kanske skriva på de där böckerna som ligger halvfärdiga.

Jag har idéer men jag vågar inte, jag börjar och satsat helhjärtat och landar någonstans efter mitten just för att jag inte vågar bli besviken senare tänker jag.

när M och jag hade bestämt oss, snuddade jag vid tanken att det kanske inte skulle bli några barn. Jag hade det i maggropen. Nu känns det verkligare och inte så främmande. eller jo, främmande för att det inte är vad vi vill. Men inte så främmande för att det redan från början fanns i mina tankar.

Inget i vårt liv får gå enkelt. Så känns det nu. Inget.

Det fanns inga spermier visade det sig. Jag har liksom laddat lite för att skriva detta. Till och med fast jag ju liksom vet att det är jag som läser är det jobbigt och ledsamt att behöva sätta det på pränt. Det som skulle vara så enkelt och roligt har förvandlats till något av en mardröm.

Jag är riktigt riktigt, ledsen ganska ofta just nu. M han är inte som jag. Han går in i annat och funderar inte på samma sätt eller i alla fall inte så vitt jag har förstått.

Igår låg vi vakna ganska länge och pratade. M tänker förstås mycket på mig, han är ledsen över att jag också drabbats säger han men jag ser det inte riktigt på det sättet. Jag tänker mer att det är vi som par som har drabbats om man nu kan tala om det som att man drabbas när man talar om barnlöshet. Barnlöshet liksom.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här, alls.

surrealism

Det är på något vis lite surrealistiskt detta att vi får sitta och prata om hur vi försöker få barn. Det handlar inte om detaljer och det känns som att det hela är mycket professionellt och vuxet.. men det är just det, vuxet. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle ske hade jag skrattat för jag skulle ju inte ha några ändå, barn alltså.

Men nu sitter jag här och får den ena provremissen efter den andra och får reda på att nu ska vi ta prover för HIV och hepatit C annars får vi inte stå i kö till provrörsbefruktningen, och den är förresten lång, säkerligen får vi stå i kö mer än ett år.

Jaha.. ett år till liksom.

nattliga funderingar

På något sätt känns livet lite annorlunda sådana här heta sommardagar. Jag känner mig mjukare och lugnare om än något klibbig hela jag. M är ute och kör polisbil i värmen. Han kommer hem sent men trots mina tidiga morgnar ligger jag vaken när han kommer hem.

Första tecknet är att katterna rasslar mot ytterdörren och sedan hör jag hur porten nere i trapphuset går upp, sedan ytterdörren. M tror att jag sover, jag har fläkten surrandes på byrån och jag orkar inte röra mig. Efter en stund hör jag hur kläderna rasar av honom och hur han kliver in i duschen. Han sjunger inte nu, det är inte en sådan dusch. Annars sjunger han mycket just när han duschar. Efter en stund kommer han in till mig och pussas, och det är det där jag har väntat på sedan nyckeln sattes i dörren. Jag har väntat på att få bli väckt av M, på att han ska berätta om rånare, mördare och banditer, på att katterna ska börja trampa på honom och att vi sedan får komma till ro igen, tillsammans.

Ibland kommer vi inte till ro. Jag ligger och svettas i lakanen och snurrar som en propeller i sängen och tankarna far mest dit jag inte vill. Det känns nära nu, men konstigt nog inte så nervöst. Det är vad det är, det där resultatet och det blir vad det blir. Jag vill inte måla fan på väggen och jag vill inte tänka på OM.

Till slut håvar M in mig och stryker mig över ryggen och kramas. Det är fint med M, han gör sånt hela tiden och jag tänker att det kanske kan vara okej ändå. Det vi har gör att vi vill ha ett barn, och det vi har får vi förhoppningsvis behålla hur som helst.