När det fina överväger

Det är fint ändå att komma hem när det är nystädat, och att bli mött i dörren av katterna som är nyfikna. Och det är fint ändå att hitta kärleken i soffan med nyskalad blodapelsin som jag får halva av, så fint.

Det gör något med en det där. Det lilla, gör att den ganska långa arbetsdagen med 743 konflikter och 49 trotsutbrott krymper till förmån för leenden och de där kramarna och händerna som vill bli hållna på promenaden genom korridoren. Det gör att jag kan tänka på det fina jag har i livet i stället för det som jag faktiskt inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, nöjd, verklighet, vardag, jag, jobb, kärlek,

En vanlig söndag

Jag måste ta tag i och styra upp musiklyssnandet och musikletandet igen. Jag har inte hittat något nytt och spännande på evigheter. Kanske kan Laura Veirs bli en favorit men jag har inte hittat henne själv. M gjorde det via DN så det gills inte riktigt.

Det finns ingen konsert inbokad heller men å andra sidan, december månad var ganska hektisk och just nu känns det skönt med lite lugn. Fast det är konstigt. När det är lugnt längtar jag oftast efter att det ska hända något och när det händer massor vill jag helst att det ska lugna ner sig lite. Fast med tanke på att M kommer att jobba alla helger resten av livet så måste jag ta tag i mina ensamhelger och se till att vara lite mer aktiv än att ta en promenad och eventuellt öppna en pluggbok var fjärde timma eller så.

Och just det, vi köpte nästan ett radhus förra veckan, men det blev inget med det, den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musiktips, söndag,

Until tomorrow then

Jag kan inte förklara ens för mina närmaste hur livet ser ut just nu. Kanske kan jag inte ens för M förklara att trots att livet verkar ungefär precis som förut, så går mina tankar hela tiden på högvarv och handlar om"tänk om!? tänk om vi aldrig!!"

Jag känner att jag drar mig undan och att jag inte längre kan vara jag några längre stunder tillsammans med någon annan än M, fina grannen och kanske min familj. Jag känner mig helt utmattad om kvällarna efter en dag på jobbet och samtidigt som jag vill sova, vill jag inte lägga mig för jag orkar inte slappna av så mycket att jag kanske blir ledsen.

Jag är inte ledsen för det mesta. Jag känner att vi ändå hittills klarar vår relation ganska bra och att det kanske är tur att vi har mött svårigheter tillsammans förut, för nu vet vi ju att vi klarar det. Vi vet ju att det går, fast det är svårt.

Men jag måste hitta något för mig. Jag kan inte gå och vänta på sker hela livet. Så har det känts nu ett par år. Väntan på att M ska vilja, på att utbildningar ska vara klara, på att barnet ska komma.. på att..

Varför vet jag inte vad JAG vill, vill jag inget? Vad är det som gör att du vet vad du vill? Vet du verkligen alltid vad du vill? För jag vet nästan aldrig vad jag vill längre och jag vet inte hur man gör när man vill något just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg funderingar, jag, ledsen, M

Den dumma jäveln

För ett tag sedan i september fick jag ett telefonmeddelande där en kompis till mig sa: ring mig för jag har nåt jag vill berätta...

Jag började gråta och fick ont i magen för så klart skulle hon berätta att hon var gravid! Så klart skulle hon vilja att jag skulle vara en god vän som hon kunde berätta om sin lycka för. För jo hon är sådan. Hon skulle vara lycklig.

Jag fick skriva ett brev till henne där jag förklarade att:

Förlåt mig. Jag ringer inte dig idag. Jag förstår nog vad du vill säga och jag är så glad för er skull. Det blir fantastiskt spännande. Åtminstone tror jag att det är så att ni väntar en bebis. Fantastiskt! men jag ringer inte idag, för jag skulle börja böla och gråta i telefonen. Det är inte juste mot din lycka.

M och jag har försökt så länge nu och vi kan nog inte få barn tillsammans. I alla fall inte på naturlig väg och det är jobbigt och svårt. Sist jag ringde dig tänkte jag berättat men det blev inte så, jag kom av mig.

Jag vet att det är dumt att berätta det på det här viset och jag vet att det är dumt att berätta det just nu. Det är inte heller juste mot dig, men om jag ringer dig kommer jag att börja gråta, ringer jag dig inte är jag en dum jävel och du kommer att undra varför jag inte ringer. Så jag kom liksom inte på något annat sätt.

Du får inte tro att jag är missunnsam! Jag är verkligen inte det. Jag är glad för er skull, men just idag blir det konstigt. Jag måste få vänja mig vid tanken liksom. Jag vill orka vara en god vän, men nu, just så här idag orkar jag inte.

Men så var hon ju inte gravid utan är det nu i stället, och har vetat i en knapp vecka. Och hon vet hur jag känner och har varit juste och berättat tidigt för att jag inte ska bli överrumplad.

Men hon överöser mig med graviditetssymptom som trötthet och menssmärtor och barnmorskeval och annat. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig verkligen så himlans himlans dum.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här, och kan tala om att jag nu har blivit den dumma jäveln.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, gravid, vänner, jag, längtan, verklighet,

God Morgon

Det är ett gäng slöhögar jag bor med. M sover och skulle nog kunna sova till 12 om jag inte väckte honom, och katterna de sover tills det är dags för frukost, människofrukost. Sin egen har de bråkat till sig för 4 timmar sedan.

De är ganska framgångsrika vad gäller tjat. Bråkkatten bråkar sätta sig på mitt nattduksbord och dra tag i resårbandet till min almanacka med tänderna, och så snärtar han med det tills jag antingen går upp eller knuffar ner honom.

I morse vaknade jag med almanackan gömd under täcket tillsammans med en pappersmapp (även den med resårband) + två par yllestrumpsrullar som lilla katten fångat och slagit ihjäl under högljutt jamande någon gång under vargtimmarna.

Så här är det varje natt. Och jag går alltid upp först, trots att jag längtar efter frukost på sängen.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, katterna, katt, söndag, M, kärlek,

kan jag skilja mig från mig?

Jag börjar bli less på mig själv. Riktigt jävla less och jag funderar på hur jag ska kunna byta alltihop eller åtminstone bryta trenden att vara som jag är. Jag vill inte bli ledsen så enkelt är det. Jag vill känna mig glad och entusiastisk över mitt jobb och min utbildning och det som händer runt omkring mig men jag lyckas rätt dåligt.

I morse fick vi en positiv överraskning och det var att M blev kallad för att göra de där biopsierna äntligen, visserligen är det ungefär en och en halv månad kvar men det känns ändå som ett framsteg, vi har något att hänga upp väntan och tiden på.

Och just det, ännu en vän är gravid, hon testade positivt häromdagen och berättade det för mig idag. Jag är alltså rätt less på mig själv och mina känslor så jag ska inte ens tala om hur det kändes.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, verklighet, gnäll, gravid,