I'm not aware of too many things I know what I know and I know what I mean

Jag räknar ner nu, det är bara timmar kvar innan jag påbörjar sprayomgång 3. Det är inte helt lägligt att börja just nu dagarna före semestern, men jag gör det ändå. Jag väntar inte nu när tiden känns knapp och dyrbar. Kanske är det otåligheten i mig eller känslan av att vilja ha det överstökat som gör att jag väljer så här nu.

Jo det är jag som väljer, M är med mig, men jag väljer. Han har kanske inte ens funderat över om det fanns något val, och det har inte presenterats som ett val för oss heller, men jag vet ju att det finns ett, egentligen.

Jag har varit bortrest, hos mamman och pappan för födelsedag, grävande och umgänge i omgångar. Ett litet tag var jag hos ena systern och var behjälplig vid renoveringen av nya huset och jag längtar återigen till den andra kusten lite grand där det skulle vara närmare till min familj och mina kära, men jag har ju provat det, utan att egentligen ge det en chans. Jag träffade M några månader innan flytten och sedan var mina tankar bara kvar hos honom hela tiden tills jag flyttade tillbaka.

Pappa är fortfarande sjuk och fortfarande trött, det är lite upp och ner det där, dagsformen avgör verkar det som. Och så är det väl för mig med men jag orkar inte skriva om mig, jag är rätt så less på mig.

M, arbetar sista natten före semestern och det känns ganska fint att veta att vi har fyra veckors insomningar tillsammans framför oss. I praktiken är det inte så eftersom han somnar på kommando och jag inte, men jag tycker om tanken på att vara tillsammans, just nu är han min trygghet, och alltid är han min stora kärlek.

Eftersom sprayandet börjar nu har vi inte riktigt klart för oss vad vi ska göra under vår semester. Vi vet inte när vi måste åka till Örebro, vi vet inte när jag bör göra blodprov och jag försöker räkna ut när det kan inträffa, om vi kan åka till Italien, eller om det får bli något annat. Ett (kärt) bekymmer vi har är katterna, är det är inte alltid så lätt för oss att få kattvakt i fler än några dagar, så vi måste liksom lösa det innan vi planerar färdigt. I "värsta fall" blir det dagsutflykter med enstaka övernattningar i skärgården, och det känns som ett helt ok värsta scenario just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, synarela, ivf, icsi, barnlöshet, M, funderingar, semester, längtan,

Jävla jobb och jävla mer grejer

Jag var på jobbet en stund idag. Lite planering lite samkväm lite hej. Inte så mycket "hur mår du?" Eller "vi saknar dig" mest flackande blick och osäkra leenden en och annan hastig glimt för att se om det fanns en gravidmage.

Mina allierade har jobbat hårt med att dementera ryktet att jag är gravid, för det finns ett sådant rykte vet jag och jag orkar inte riktigt bry mig.

Jag bryr mig mer om - och oroar mig för att ett av mina roliga uppdrag som jag har haft verkar försvinna till hösten och även över att de som borde ha berättat det för mig inte har gjort det.

Jag liksom skäms och känner mig illa till mods och undrar vad jag gjort för fel. Jag har inte hört något annat än att alla varit nöjda så jag förstår inte.

Jag blev först så arg att jag gick hem och sökte nya jobb. Sedan blev jag ledsen och gick upp till M som hängde tvätt för att bli kramad. Han gör så gott han kan för att trösta men detta är något annat, detta är mitt arbetsjag som är besviket och det som är jag då, känner M inte så väl.

Nu ligger jag och skäms ännu en gång över gråten som ju skulle vara över nu. Och är arg för att jag var på jobbet idag. Nu vill jag inte ha mer sån här skit och jag måste få hitta på saker jag kan bli glad av igen.

Jag vet inte om bakning av macarons kan kvala in där men kanske, i alla fall om de blir bra. Annars gråter jag väl över det också.

Nu ska jag åter igen försöka somna.

En slags fortsättning

Hur svårt ska det behöva vara att få ur sig ett par inlägg då och då? Jag kan inte, jag skriver fyra, fem rader och sedan är det stopp. Jag kan inte.

Jag har fyllt i någon slags enkät angående ångest och depression där man i förväg får se vilka siffror som tillhör vilken nivå av ångest eller depression, inte så så smart för jag sitter hela tiden och tjuvkolllar för jag vill absolut inte hamna i den som hör till depression. Absolut inte! Jag har ingen lust att springa i samtal och prata och bara ösa ur mig. Jag har pratat och pratat om hur jag känner och skrivit om det så nu vill jag inte mer. Eller jag vill inte prata om det med någon från början ännu en gång. Jag vill inte hålla på och berätta utan att det är ett samtal där jag också får vara mottagare. Jag kan ju knappast ha det som krav hos en kurator eller psykolog att denne också ska berätta om sitt liv.

I enkäten fick jag också besvara om jag har svårt att njuta av böcker och filmer eller om jag har svårt att se fram emot saker.. Alltså jag kanske inte ser alla filmer som jag vanligtvis skulle se, jag läser inte heller böcker på det sätt som jag vanligtvis gör. Jag väljer saker där jag slipper tänka och jag väljer gärna böcker eller filmer jag redan läst eller sett. Safe, jag vet vad som händer, jag måste inte koncentrera mig.

Och jo jag ser fram emot saker, ibland mycket men det tar lång tid för mig att ta tag i saker att se fram emot och vissa känns snudd på oövervinnerliga. Jag ångrade snabbt att vi skulle åka iväg på midsommarafton, jag ville hellre bädda in mig i vita fluffiga lakan och se på film kändes det som, och i slutändan blev det ganska bra för M fick övertid på ett nattpass och kom inte hem fören sent sent på förmiddagen och vi kunde inte ge oss av.

I stället kikade vi lite på lokala midsommardansen och sedan blev det ön till Ms farmor och pappa fr grillmiddag och de blev glada för att vi kom, hemma somnade M medan jag låg och läste böcker. En helt ok dag ändå.

För övrigt tror jag att jag börjar må bättre. Jo jag tror det för jag gråter inte hela tiden men å andra sidan så känner jag mig lite mer blank. Det var ganska skönt att gråta så där mycket och jag känner nästan att jag saknar tårarna lite grand, hur konstigt det än låter. Det var också enklare för de runt omkring att förstå att jag mådde dåligt, nu hamnar jag automatiskt i ett läge där jag försöker strama upp mig och verka gladare än vad jag är för det är vad folk önskar och förväntar av mig.

Jag funderar också ganska mycket över det här med adoption. Jag funderar över att jag ingenstans läser om att någon varit orolig över att man inte ska kunna älska barnet man tar emot. Alltså, jag känner ångest över att jag funderar över det där men ajg tänker samtidigt att nog måste folk ändå ha tänkt det?

På samma gata som vi bor finns en familj med en adopterad pojke, jag tror att han är adopterad från ett afrikanskt land och ibland känner ibland jag att jag skulle vilja prata med någon i familjen, men jag vågar inte. Jag har ingen naturlig anledning att prata med dem för alla familjer här umgås över sandlådan och om jag börjar hänga där kan man ju fundera över vad jag gör där egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ledsen, barnlöshet, funderingar, M,

Hur tänkte jag nu?

Hur kommer det sig att jag gång efter annan hamnar på gravidbloggar och inte kan sluta läsa?
Hur kommer det sig att jag vet var det är extrapris på bebiskläder i ekologisk bomull eller var man hittar fina vintage-dito?
Hur kommer det sig att jag vet vilka vagnar som har klämrisk enligt 2008 års barnvagnstest men också vilka som åtgärdat det till 2010 års test?
Hur kommer det sig att ligger vaken på nätterna och funderar över hur vi ska få plats med en barnvagn i hallen så som den ser ut nu?
Hur kommer det sig att jag inte passar på att dricka vin i mängder, gå på krogen, göra äventyrsresor och allt annat som småbarnsföräldrar tycker att jag ska vara glad över att jag kan?

Jag funderar dock på om jag inte ska försöka åtgärda det sista, i alla fall vinet. Jag har idag köpt två flaskor rosé och en flaska prosecco. Sedan tidigare har jag en dunk med rosé i kylen, i fall...

Fast jag dricker ju aldrig, och sällan rosé, varför har jag köpt det där?

Om att vila

Jag funkar inte som jag ska just nu. Och det funkar inte att bli ledsen på jobbet längre. Jag orkar inte gå dit och känna redan innan jag kommer fram att jag får ont i magen av att bli påmind om allt det jag inte får och det vi inte är, jag och M. Just nu vilar ja fast ironiskt nog somnar jag inte utan blir liksom tröttare och tröttare tills jag somnar någon gång på morgonen eller kanske knappt alls.

Och pappan som jag försöker att inte gråta över... fast det går inte så bra. Jag gråter en hel del helt enkelt.

Stressyndrom, tja man mår som man förtjänar kanske även om man kunde tycka att man nog förtjänade lite bättre ändå


edit 4/6

Fina ni, jag är sjukskriven sedan ett tag tillbaka. Det var det jag menade med att jag vilar utan att kunna sova, och jag menade inte bokstavligen att jag mår som jag förtjänar. Jag vet att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det var mest en liten bitter tanke kring uttrycket som sådant. Jag är inte så värst sammanhängande.

Jag mår faktiskt inte skit precis hela tiden, jag gör inte det. Men det är tanken på att vara på jobbet bland alla barnen som får mig att få ångest för jag har kmpat med det så himla länge nu och det är inte ens så att jag förstått att jag kämpat med det så mycket som jag har. Och jag orkar inte gå tillbaka och börja sitta på på toalocket och gråta tyst i pappersnäsdukar, det var mer så jag menar, för jag var där häromdagen och lämnade papper och jag grät hela vägen hem för jag orkaar inte vara mitt eget arbetsredskap just nu. jag orkar inte bemta och mta andra i olika kriser och vara en bra vuxen för de som behöver det för jag har nog med mig själv. Allt detta skulle jag nog ha skrivit för att vara tydlig.

Fina ni som blev orolga, menade inte att oroas. kram

ps. tack för 2 awards, jag skickar dem vidare till alla ni som tar er tiden att att gå in och titta här då och då fast jag inget skriver knappt.

hurra hurra hurra??

I dag är dagen som har utnämnts till att vara Ofrivilligt barnlösas dag. Dagen före mors dag och jag vet inte jag.. Jag känner mig inte odelat positiv till att den här dagen har "instiftats" måste jag erkänna. Det känns konstigt att fira sin barnlöshet och det känns snålt att lägga den före mors dag, varför inte före fars dag kan man tänka, eller varför inte före barnens dag?

Det står på barnlängtans sida att allt vi vill är att fira mors dag och att det är så mycket skam inblandat.. mjo mja, jag måste suga på karamellen då jag varken känner skam eller har någon längtan att fira mors dag. Jag vill faktiskt hellre fira mitt barns födelsedag. Och skam har det aldrig handlat om för min del, snarare sorg och oro.

Anledningen till att jag skriver anonymt är för att jag varit tvungen sedan bloggens början att gör a det för mitt jobbs skull. Det är inte så bra kanske att outa alla sina känslor när man har sig själv som arbetsredskap och jag har ingen lust att ge någon en möjlighet att använda mitt privatliv till att slå mig på käften i yrkesrollen.

Hade det handlat om att fira ivf-dagen ungefär som man ju har ett slags firande på FN-dagen hade det känts bättre men att fira min barnlöshet känns bara fånigt.

Jag vet att denna dag handlar om att skapa en ökad medvetenhet i samhället kring ivf, banlöshet och frågor som rör detta men jag undrar om detta blir effekten. Kan det inte istället bli så att det inte tas på allvar eftersom det blir människorna - vi - som firas denna dag som är dagen före mors dag, kan det inte upplevas som missunnsamt och avundsjukt?

Och trots att jag brottas med avundsjuka ganska ofta vill jag faktiskt inte bli betraktad som missunnsam, för det är jag inte.

Jag vet att jag nog nu kommer att betraktas som illojal och grinig, men så är det inte heller. Jag tycker att det är bra att medvetenheten ökar kring dessa frågor och jag vill att möjligheterna skall ska öka för oss barnlösa, och att det ska finnas likvärdiga möjligheter för alla i vårt land. Men jag tänker högt här, jag får det i min blogg och jag vet faktiskt inte om jag vill fira alla ofrivilligt barnlösas dag.

(detta är inte menat som ett påhopp, eller att racka ner på någon, utan detta är en tanke och en känsla jag har som jag ville skriva om idag)


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ofrivilligt barnlösas dag, ivf, icsi, funderingar,

Bara idag...jag hade velat se framåt på ett annat sätt, idag.

Gårdagen är ett töcken och virrvarr av känslor. Jag inser att jag faktiskt inte minns allt.
M kom hem och kunde inte väcka mig. Jag vaknade någon timma senare av att han strök min rygg och att jag kramade hans arm. Jag mådde fruktansvärt illa och det gick inte över fören jag drack söt saft. Det kanske var lite chock helt enkelt. Jag vet faktiskt inte.

Jag är fortfarande barnlös. M och jag är fortfarande det tillsammans, och varför i hela fridens namn skulle just vi två bestämma oss för att få barn. Det är ju konstigt. Vi som haft chanser förr med personer som uppenbarligen är fertila. Vi är det tydligen inte.

Idag vaknade jag kl 5 men jag låg kvar i sängen tills Ms väckarklocka ringde. Under tiden jag låg vaken har jag liksom utarbetat en plan för mig själv En plan som innefattar mig, löpning mat och motion. jag ska fortsätta äta som jag gör och jag ska fortsätta träna. Jag gör så bra (för mig) framsteg att det är en kick oavsett hur ledsen jag är för övrigt. Jag måste liksom försöka hålla den motivationen uppe för jag tror att det också hjälper mig i längden både att må bra fysiskt (och alltså bädda för bättre resultat äggmässigt) och psykiskt. Fast jag märker också att jag försöker låta bli att tänka på samtalet igår. Det kanske inte är så bra, fat jag vet det ju. jag bär det med mig hela tiden och jag har bestämt mig för att pausa ett par dagar. Jag måste få pausa, dessutom kommer pappans resultat idag så jag känner mig orolig och vet inte om jag ärligt talat hade gjort någon nytta alls på jobbet ändå.

Tack för era fina kommentarer. Jag är usel på att kommentera. Det är jag verkligen. Men jag läser dem och jag blir liksom gång på gång flad över hur fina människor det finns som ändå tänker på oss och vår snåriga väg mot att få barn.

Förresten Stina, varför har du inte haft internet? och har du slutat blogga helt?


Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, ivf, icsi, ledsen, träning, barnlöshet

alla de fulaste orden jag kan

vä: 7 och 5mm
hö: 24, 4, 4 och 18 mm.

Vi har fått avbryta behandlingen. Vi har små chanser att bli gravida. Nu får vi kanske göra en behandling till i höst. Om jag svarar dåligt på den så är det nog ingen idé mer.

Åh jag som liksom trodde att det skulle ordna sig bara vi fick sätta igång. Jag som liksom hade en föreställning om att det skulle ljusna lite för oss här nu framöver. Just nu vet jag inte hur jag ska unna ta mig ur det här levande. Jag vill inte vara barnlös. Meningen är att det ska gå över.

Hur gör man nu? Jag vill inte vara med mer.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ledsen, jag, icsi, ivf,

enligt Seymour

Ibland är tillvaron bara så skön. M och jag har planterat och grävt ur och gjort i ordning och föryngrat vår lilla pyttiga jordgubbsland som före detta ägaren nog bara skördat ifrån. Vi har satt upp en ny fin brevlåda och planterat lavendel i krukor och planterat om den där jävla chlin som inte vill ta sig ordentligt.

Jag har också försökt ta reda på varför ena pelargonen beter sig så konstigt och liksom bara vissnar och bucklar sig, kanske har den haft för lite vatten. Jag hoppas på det, annars måste jag bränna skiten.

För lite sedan promenerade jag förbi ett koloniområde, precis bara fem minuter härifrån. Jag visade det för M när vi var ute och cyklade häromdagen och nu är han eld och lågor. "9 kvm så är man självförsörjande på grönsaker ett år enligt Seymour"
Imorgon ska han ringa och ställa oss i kö för en lott och inte mig emot. Inte egentligen även om jag gnölar lite. Jag tycker om att odla och greja i trädgården. Jag har alltid gjort det, även om mina boendesituationer inte alltid har tillåtit det.

För övrigt är magen ganska flammig av blåmärken där jag tagit sprutorna, men det gör inte ont och jag mår helt okej så det gör inget. Nu börjar jag längta efter nästa vecka vid den här tiden för då hoppas jag på att jag får göra ÄP dagen efter.

Nu sovdags.


Läs även andra bloggares åsikter om framtid, fritid, hemma, jag, ivf, icsi, menopur, pelargoner, nördar, nöjd, söndag, sprutor, boktips,

På G

Jag är i gång på riktigt nu med ivf nr 2 eller ICSI om man så vill. Jag började med sputorna i torsdags , 375 IE menopur. Fem små flaskor med pulverpuckar som jag systematiskt blandar med samma vätska. De står uppradade som små korpulenta farbröder tycker jag, flaskorna, innan jag blandar och slänger dem i en plastbehållare.

Först tyckte jag att det var lite läskigt med blandandet, Jag var rädd att jag skulle göra fel och att jag skulle förlora vätska pulver och därmed effekt, men min faster var här och hjälpte mig och visade mig så jag vet att jag gör rätt nu. Det känns skönt.

För övrigt går dagarna. Pappa har fortfarande inte fått något mer besked utan ska till doktorn den 12e maj för att få veta mer. Det är inte så långt borta nu och jag känner mig konstigt lugn för stunden. Lite som en segelbåt som hittat en liten vik med lä trots att det är kuling runt viken.

I onsdags sprang jag fem kilometer för första gången i mitt liv. Det är en milstolpe för mig. Jag har aldrig någonsin klarat det tidigare, inte ens när jag spelade volleyboll som mest. Inte heller när jag var som smalast. (Kanske för att jag då rökte som en skorsten)

Men nu klarade jag det, och jag gjorde om det. I går alldeles ensam. M som är min bästa coach och PT jobbade och jag gav mig ut ensam och sprang rundan igen fast fortare. Jag blev nästan lite chockad själv.

Jag går visserligen lite grand men rundan är 5,7km och jag har sett på en karta att jag går knappt 0.7 km av rundan så jag tycker att det räknas. I alla fall eftersom jag har kört den här metoden som verkligen har bidragit till att jag har klarat av det.


Läs även andra bloggares åsikter om träning, jag, nöjd, icsi, ivf, menopur, synarela, sprutor, barnlöshet,