here we go again

Jag behöver skriva så att jag begriper vad jag tänker. Det går inte så bra just nu och jag kommer nog att behöva låsa innehållet. Det går bra att be om lösenord.

jagstryperkattenatgmailpunktcom

fast så klart byt ut ett at mot ett @ och ett punkt mot en . så blir det så mycket bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, funderingar, jag, tankar,

Ode to spring

De bara försvinner för mig dagarna. Vips är det måndag, är det fredag är det söndag är det måndag och så rullar det på.

Jag packar kartonger men jag är inte så bra på det. M är bra på packning men han jobbar över mest hela tiden. De gör det poliser, har jag förstått. De gillar sitt jobb också och är nöjda över att få vara där så mycket som möjligt tror jag. Ibland blir jag nästan svartsjuk, fast inte lika svartsjuk som jag blir på fiolen, som dessutom har snyggare midja än jag.

Jag känner mig lite fundersam, men jag vet ju att det är våren som gör det med mig. Himlarna blir så höga och blåa på något vis, och jag kan inte motstå vemodet i dem. Jag har aldrig skrivit så mycket dikter som om våren, kanske har jag heller aldrig gråtit så mycket som om våren heller, jag tror det hänger ihop. Precis som att alla mina beslut om uppbrott och flyttar och förändringar skett om vårarna, som också hänger ihop med att jag på nåt vis ägnar mig åt mig, och ser mig med de allra elakaste och grinigaste glasögonen som jag har.

Jag har heller aldrig hittat så mycket musik om våren. Och oftast är det låtar där rösterna på något vis spelar på det där vemodet och som letar sig upp mot det där blå i hilmlarna.


Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, skivonsdag, skivtema, musiktips, musik, jag, First aid kit

Jag önskar att jag inte hade den här bloggen, på sätt och vis.

Jo för jag önskar att jag fick skriva att NU vet vi och nu har det hänt men det får jag inte. För det är 3 månader kvar till biopsi sa de idag när M ringde och jag blev ledsen och på sätt och vis känns det som att det inte är meningen att vi ska få bli föräldrar tillsammans. Snart blir jag för gammal säkert och vi står inte i någon kö ens.

Och hur det nu är, så hjälper det inte att planera kök eller tapeter eller kajakturer, det botar inte längtan även om det tar udden av det hela, och ger mig annan sorts glädje och tillfredsställelse.

Så idag deppar jag lite lite grand, och liksom sörjer lite grand. Men det går över, som det brukar, och jag återkommer nog, med fler turer innan det här är över.

Antiklimax de lux

När M och jag kom in i undersökningsrummet blev jag väldigt fundersam eftersom det såg ut mycket mer som just ett vanligt undersökningsrum, än ett rum där någon skulle få bedövning eller bli sövd. Och det såg inte heller ut som ett rum där man skulle kunna göra mer än möjligtvis glo någon ner i halsen.

Och det blev ingen biopsi Det blev inga svar utan ett slags jävla antiklimax där jag var så utmattad att jag sov 5 timmar när jag kom hem, och vi får vänta ytterligare en till två månader, så klart.
Men det var skönt att få höra att det bekymmer vi verkar ha är ganska vanligt och att han var ganska säker på att bara man letade lite så skulle det kunna finnas spermier och att ICSI skulle kunna vara ett lämpligt alternativ för oss.

Men jag ropar inte hej ännu, det är ju fortfarande ingen som sett några och vi vet ännu inte om det verkligen finns några.

Men vi har köpt ett litet radhus nu, det gör det så himla mycket enklare för mig att fokusera på annat. Inte för att v bor där ännu men jag måste ju möblera och tapetsera i tanken och leta lämpliga möbler på blocket och så.. Det måste jag.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, barnlöshet, icsi, ivf, tapetsering, verklighet,

Joo i morgon, jag bävar och vill inte, fast jag vill veta. Jag är rädd helt enkelt.

Kanske har det ett litet radhusköp tagit den värsta udden av rädslan, men bara kanske.

förhud?

Ibland undrar man ju nästan vem som sitter och knåpar ihop de små orden de vill att man ska verifiera med. Stava kan de inte heller!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, trams, vardag

domedagsdags och gyozas

Det är domedagsdags snart. M och jag får reda på om vi överhuvudtaget kan bli biologiska föräldrar tillsammans och det tär mer än jag trodde. Häromdagen svämmade jag över riktigt ordentligt och öste ur mig av allt som jag kände och allt som jag tänkte, eller i alla fall nästan allt. Det blev okej efteråt. Vi kom fram till viktiga saker som att vi behöver ta hand om oss och kanske göra det till en rutin snarare än att handla och städa.

Men så snart alltså, vet vi och det känns oerhört befriande samtidigt som det känns skrämmande. För jag vill inte behöva ta ställning till hur vi gör i framtiden. Jag vill inte behöva ta ställning till om adoption eller donation är ett alternativ för oss även om jag ju naturligtvis har funderat lite över det i smyg, trots att vi inget vet ännu.

Jag 0känner ibland att jag skulle vilja vila från allt. Från att vara i edn här bubblan där det mesta påminner mig om att vi skulle vilja få ett barn, där vi hela tiden påminns om att vi inte kan få, och där hela tiden de flesta andra i min omgivning gläds och där vi förväntas dela glädjen hela tiden. Jag skulle vilja pausa och bara stänga av men jag vet inte hur man gör, inte alls.

Och under tiden letar jag hus, lagar gyozas och drömmer drömmar om att få leta barnvagnar och spisskydd.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, ledsen, kärlek, konstigt, verklighet, M, vänner, gyoza

När det fina överväger

Det är fint ändå att komma hem när det är nystädat, och att bli mött i dörren av katterna som är nyfikna. Och det är fint ändå att hitta kärleken i soffan med nyskalad blodapelsin som jag får halva av, så fint.

Det gör något med en det där. Det lilla, gör att den ganska långa arbetsdagen med 743 konflikter och 49 trotsutbrott krymper till förmån för leenden och de där kramarna och händerna som vill bli hållna på promenaden genom korridoren. Det gör att jag kan tänka på det fina jag har i livet i stället för det som jag faktiskt inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, nöjd, verklighet, vardag, jag, jobb, kärlek,

En vanlig söndag

Jag måste ta tag i och styra upp musiklyssnandet och musikletandet igen. Jag har inte hittat något nytt och spännande på evigheter. Kanske kan Laura Veirs bli en favorit men jag har inte hittat henne själv. M gjorde det via DN så det gills inte riktigt.

Det finns ingen konsert inbokad heller men å andra sidan, december månad var ganska hektisk och just nu känns det skönt med lite lugn. Fast det är konstigt. När det är lugnt längtar jag oftast efter att det ska hända något och när det händer massor vill jag helst att det ska lugna ner sig lite. Fast med tanke på att M kommer att jobba alla helger resten av livet så måste jag ta tag i mina ensamhelger och se till att vara lite mer aktiv än att ta en promenad och eventuellt öppna en pluggbok var fjärde timma eller så.

Och just det, vi köpte nästan ett radhus förra veckan, men det blev inget med det, den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musiktips, söndag,

Until tomorrow then

Jag kan inte förklara ens för mina närmaste hur livet ser ut just nu. Kanske kan jag inte ens för M förklara att trots att livet verkar ungefär precis som förut, så går mina tankar hela tiden på högvarv och handlar om"tänk om!? tänk om vi aldrig!!"

Jag känner att jag drar mig undan och att jag inte längre kan vara jag några längre stunder tillsammans med någon annan än M, fina grannen och kanske min familj. Jag känner mig helt utmattad om kvällarna efter en dag på jobbet och samtidigt som jag vill sova, vill jag inte lägga mig för jag orkar inte slappna av så mycket att jag kanske blir ledsen.

Jag är inte ledsen för det mesta. Jag känner att vi ändå hittills klarar vår relation ganska bra och att det kanske är tur att vi har mött svårigheter tillsammans förut, för nu vet vi ju att vi klarar det. Vi vet ju att det går, fast det är svårt.

Men jag måste hitta något för mig. Jag kan inte gå och vänta på sker hela livet. Så har det känts nu ett par år. Väntan på att M ska vilja, på att utbildningar ska vara klara, på att barnet ska komma.. på att..

Varför vet jag inte vad JAG vill, vill jag inget? Vad är det som gör att du vet vad du vill? Vet du verkligen alltid vad du vill? För jag vet nästan aldrig vad jag vill längre och jag vet inte hur man gör när man vill något just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg funderingar, jag, ledsen, M