lika olika som alla lika

Jag har skrivit om det här med missunsamhet och att jag ibland kan känna mig som en liten usel människa som inte orkar vara den vännen som jag skulle vilja vara.

Det är känsligt när mina vänner blir gravida och det är känsligt när folk antar att det alltid går lätt att bli gravid , för det väcks något i mig som "säger det är nåt fel på er som inte kan klara det som alla andra normala par kan". Det väcks också något som bör tycka att välmenande råd som "slappna aaaav, om du slutar känna press, tar lite drottningbigelé, bisolvon eller akupunktur, då går det nog bra ska du se, är okej. Jag ska liksom vara tacksam över att jag kan adoptera, att vi är friska och att vi inte är döende.

Och nu till knorren, det är jag. Jag är tacksam över M, jag är tacksam över hur fin familj jag har och jag är tacksam över att det finns möjligheter för par som oss, som skulle vilja bli föräldrar tillsammans.

Att bli förälder är ingen rättighet det vet jag nog (snarare en skyldighet när man väl har bebisen i sin famn) Men känslorna rår jag inte alltid över. Jag arbetar med barn och jag träffar dem varje dag, och jag bidrar med så oerhört mycket till så många familjer varje dag och ibland orkar jag inte vara godhjärtad och då kan det hända att jag vräker ur mig lite.

Underbara Clara (som förövrigt är just ganska underbar) är gravid, och den dagen jag läste det blev jag avundsjuk så in i bomben, men jag skrev inget syrligt. Jag läste och gladdes med henne. Häromdagen skrev jag en kommentar till det här inlägget att nio månader kanske inte är så lång tid i ett annat perspektiv. Det betyder inte att jag inte unnar henne att glädjas över sin graviditet. Därför kan jag tycka att det är oerhört irriterande när andra berättar att sånna som tex jag tycker att det är roligt att hon är gravid men vi tycker också så här...

Jag är jag. Och som jag känner och som jag tänker, det skriver jag om, och står för själv. Jag hör till de som är ofrivilligt barnlösa men det innebär ju verkligen inte att alla vi resonerar likadant, eller tycker likadant eller reagerar likadant. Vi är precis lika olika som alla andra olikingar och likingar.


äsch jag snurrar in mig. Är det någon som förstår vad jag försöker säga?



Läs även andra bloggares åsikter om underbara clara, jag, bloggar, gravid, längtan, ledsen, ivf, icsi,

Följ min blogg med bloglovin

oh happy day!

Ingen spridning, och vi är alldeles glada i kväll. vi är tillbaka här ungefär. Men känner oss nog lite gladare än vi var då.


P.C Jersild syndrom sa läkaren. Man går in för att ta några prover, får reda på något annat större och farligare, och så blir det värre och värre tills man är tillbaka ungefär där man började.

Jahaja, nu var det bara detta med att få reda på vilken sorts behandling, när var och hur. Och så var det det där med barn. Just det ja, så var det ju.

Tack för lånta tummar!!

Läs även andra bloggares åsikter om jag oro, cancer, inf, icsi, sjuk, glad, längtan,

äh, screw it

foto:privat

Jag skulle hälsa på vännerna idag. Jag såg fram emot det, men så av någon anledning missförstod jag M och började tänk,a och mitt i tänket kom jag på att vännernas syster som också ska hälsa på vännerna, är gravid.

Pang! bara så där, så rasade världen. Det är ju inget nytt. Jag vet ju det här att hon är gravid. Jag brukar inte ens känna att jag inte kan hantera det men idag känner jag det. Idag känner jag att en liten missunnsam och usel person som är sur och grinig och bör hållas borta från folk.

Så jag har ringt och grinat i telefonen till vännerna och grinat lite med M innan han åkte och jobbade. Nu sitter jag här och tänker att ensamhet är rätt skönt, surfar lite och förbannar facebook och min jävla ivriga ådra att veta allt hela tiden.

Musty skrev snälla exet plötsligt på sin sida och vad är det tänkte jag och googlade, en jävla barnvagn så klart. Han ska bli pappa! Jävla barnvagnar och jävla ex, jävla, jävla skit.

Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, ex, vänner, barnlöshet, jag,

I am raining down in pieces

I går var M på skiktröntgen. Han var tvungen att dricka en massa före och även dagarna efteråt, annars var det inte så jobbigt tyckte han. Jag var inte känna med. Han brukar vilja ha mig med men det var ju inget han skulle får svar på direkt så jag kunde jobba tyckte han. Jag försöker att inte tänka så mycket på resultatet som vi ska få på måndag. Jag försöker att bara vara och låta bli att efter men det är svårt för jag är så trött. Jag önskar att jag kunde får sova ordentligt ett par tre nätter i rad utan att vakna eller ha svårt att somna.

Men det är väl för mycket frågor som virvlar antar jag. Vilken behandling blir det? Kommer vi att kunna bli föräldrar, hur kommer behandlingen att påverka M i övrigt? Finns det andra cancerceller som vi inte vetat om tidigare???

Jag kan inte låta bli att fundera över hur Ms familj hanterar det här. Hittills har ingen ringt och frågat honom hur han mår. Egentligen är det bara jag som frågar, och vännen J. Min familj frågar mest mig men även M om han svarar när de ringer.

Jag blir arg och ganska ledsen. Jag undrar hur de kan låta bli, han är deras son och bror. Han borde vara tillräckligt viktig för dem och jag tycker att de borde minnas att allt är ganska flyktigt och kort och att man borde bry sig när det finns en möjlighet.

På måndag får vi svar. Jag är så trött på att vänta. Så vansinnigt trött.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, sjuk, jag, cancer, icsi, ivf, oro, M, verklighet,

I've been to sorrows kitchen and licked out all the pots

Vi får lägga hela barngrejen åt sidan. Om ett par veckor ska M ultraljudsröntgas, han ska skiktröntga buken och bröstet och de ska ta en biopsi på andra testikeln. Efter det ska de bestämma om han ska strålas eller om han ska opereras. Vi bör lägga hela barngrejen åt sidan och vi ska fokusera oss på Ms hälsa i första hand. Läkaren på stora sjukhuset har tillsammans med andra, bland annat en expert på radiumhemmet kommit fram till detta.

Just nu har jag svårt att få luft känns det som. Jag känner mig liksom tom och tung på nåt vis och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna fungera och bära på den här oron samtidigt.

Jag kommer inte att räcka till för att bära M helt och hållet känner jag. Den hr gången är jag för insyltad och leden och har så mycket mycket egen oro.

Föräldraskapsflotten som vi var beredda att hoppa upp på, driver med allt raskare takt, ut i havsbandet. Just nu ser jag den som en liten, liten prick.

Det är svårt alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, framtid, funderingar, föräldrar, icsi, ivf, jag, M, längtan, sjuk, oro, ledsen,

old crow medicine show

Jag ligger vaken och kippar efter luft som en fisk i botten på båten. M sover och bråkkatten ligger och spinner mellan oss. I ett par dagar har vi sovit i en gäststuga vid en insjö, det var svalare och jag fick bada i flera dagar. M badar helst inte. M läser helst dagstidningar, böcker och äter glass. Det funkar det där, det funkar att vi är olika för vi är olika. Vi hanterar livet olika och jag har accepterat det för länge sedan även om jag liksom glömmer av mig och tror att han borde göra på ett annat bättre sätt.

Vid insjön fanns det många barn, vännernas barn. De lite större frågade om tjuvar och pistoler, de lite mindre frågade inte så mycket utan hängde med M vid strandkanten och samlade stenar eller plaskade i vattnet. Emellanåt hade jag en klump i halsen som till slut brast och rann över när någon frågade hur det var med M, nu? Han var annorlunda fick jag höra och jag såg det ju själv när jag såg M med deras ögon. Jag såg ju att han är dämpad och trött, jag såg att han var lite tunnare och kanske äldre i deras ögon och det gjorde ont.

Jag vet inte om det är så att det är för att vi oroar oss som M verkar annorlunda eller om det är för den överjävliga pollenallergin han dras med, jag tror lite på pollenallergin men det liksom rann över för mig i alla fall, och jag såg att han inte var som de tänker att han är, även fast han inte är så värst annorlunda egentligen.

Den 14e har de konferens om Ms prover och biopsier och allt vad det är, på stora sjukhuset. Det är viktigt att läkarna samtalar om biopsier och prover fick vi veta, de behöver hjälpas åt att tolka och göra en behandlingsplan och bestämma vem som ska vara Ms läkare i nästan skede.

14e är alltså nästa anhalt. Ännu ett datum i raden av alla de andra. Och jag noterar, och väntar, ännu en gång.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, barnlöshet, icsi, ivf, jag, kärlek, M, iaktagelser, verklighet, semester,

Jag drar mig för att ringa andrologen imorgon. Jag orkar inte hålla på och ringa och tjata längre. Jag orkar inte ringa och berätta allt från början varje gång, och jag vill inte behöva ifrågasätta varför ingen behandlat vår remiss eller varför ingen ringt eller varför vi slussas runt hela tiden.

Tydligen är vår remiss hos Andrologen på stora sjukhuset för Andrologen på det privata sjukhuset har gett oss fel uppgifter, så det han sa kan vi bara glömma! Vi kan helt enkelt inte lita på någon känns det som, och när vi får klarhet i vad som händer, och om det faktiskt är så att han gett oss helt fel uppgifter, ska jag fundera på om jag inte borde skriva ett argt och beskt brev till hans arbetsplats.

På ett sätt är det nästan lite skönt att vara sur över att vi inte får påbörja någon behandling eftersom det gör att jag inte lika lätt tänker på varför de måste utreda detta så noggrant. Visserligen inser jag ju att det är för Ms hälsas skull och jag ÄR orolig, men vi har inget konkret utan bara förvirrade besked och ibland är ilska en bra känsla när alternativet är oro.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, oro, arg, verklighet, icsi, ivf,

Who would've thought... it figures

Fortfarande inget nytt, eller jo. Vi har blivit remitterade från privat urolog till Karolinska, oh the irony! Vi valde ju bort landstinget för att det tog tid och så bollas vi tillbaka.

Det jag inte vågar tänka är att det är för att de inte har specialistkompetens nog privat. Men jag tänker inte så. Jag vågar inte.

Jag har just klippt håret på M. Det är något rörande över hur hela långa han sitter naken i badkaret medan jag klipper honom. Håret ligger i tussar runt honom och hans nacke blir aldeles lång och pojkvek allteftersom håret försvinner.

Det är något med nacken som gör att jag blir alldeles ledsen. Det har inte med nacken att göra men jag tänker på hur länge sedan det var som vi fick vara lyckliga och obekymrade tillsammans. Just nu minns jag knappt. Eller jo, jag minns. Men det är så avlägset och jag blir liksom ännu lite sorgsnare över att vara där jag är nu.

Det var aldrig meningen att detta skulle bli en IVF-blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, oro, kärlek, M, nostalgi, längtan, ledsen, jag, barnlöshet,

And I will think of this When I'm dead in my grave

Det har varit en bra dag, en vanlig dag med inget särskilt, och därför kom det som en sån total överraskning att jag blev så himla ledsen på kvällen. Jag försöker rannsaka mig själv och får inte riktigt ihop allt.

Idag har vi till exempel fått ett besked från läkaren (som missade att informera om cellförändringen från början) att det är ett förstadium till cellförändring och att det inte finns någon som helst anledning till att fundera över behandlingsalternativ eftersom man inte behandlar detta. Man håller koll och vi bör kunna göra ICSI med "färska" spermier. Han förstod inte alls ivf-ställets resonemang. Han sa dessutom att hans erfarenhet är att färska fungerar bättre än frysta.

Nehe, jaha!? Vad betyder detta för oss då? Vad har vi att ta ställning till? Vi vet inte, och vi blir fundersamma. Vem ska man lita på, vem har rätt. Jag tänker att den här läkaren är androlog och ju borde kunna sånt här, han har dessutom erfarenhet av ivf-behandlingar och hur man tänker i ett sådant sammanhang.

De andra vet vi ju inte hur de resonerar riktigt eftersom M inte blivit kallad till det där ultraljudet ännu och vi inte riktigt fått prata med dem annat än i affekt.

Hela tiden pendlar hoppet och känslorna. Jag känner mig trött, och då pratar jag inte om sömnig. Jag skulle vilja ha dagar där jag fick fokusera på ett par saker i taget och inte på 12 samtidigt. Jobbet brukar kunna ge energi men just nu känner jag kanske att det dränerar mer än det ger. Lite har det att göra med att när jag är på jobbet vill jag inte prata privatliv, en kollega till mig gör inte annat. Det gör att mina dagar flyter och privata tankar glider in i mitt professionella fokus. Jag har inte varit med om detta förut. Det är första året och jag känner att det gör mig ledsen.

När jag tänker efter är det kanske inte så värst konstigt att jag känner mig trött och ledsen i kväll. Det kanske är ganska naturligt egentligen, om man tänker efter alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, ivf, icsi, ledsen, oro, kollegor, funderingar, tankar, verklighet, barnlöshet,

I am humming, one of your songs

Jag cyklar till jobbet. Inte alltid men jag ska försöka att cykla allt oftare för det tar inte mer än en kvart eller tjugo minuter ungefär. Idag var jag ganska nöjd eftersom jag orkade hela uppförsbacken i början av hemfärden, resten är nerför bara och en baggis!

När jag satt och var så där nöjd i nedförsbacken märkte jag hur en bil saktade ner farten bredvid mig fast ett körfält bort från cykelbanan. Det var M! Och det är märkligt hur jag fortfarande 6 år senare får hjärtklappning av att se honom, nästan varje gång. Inte precis just när han sitter bredvid i soffan men när jag får syn på honom och det är oväntat.

När jag kom hem hade han gått ut i strumplästen och stod på trappen och tittade efter mig. Jag kände mig efterlängtad och välkommen.

Och jag tänker på det, att kärleken den har vi i alla fall. Den finns där och vi glömmer den inte mellan varven, trots elände och barnlängtan och oro, vi glömmer faktiskt inte bort varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ivf, jag, icsi, M, relationer, kärlek,