I've been to sorrows kitchen and licked out all the pots

Vi får lägga hela barngrejen åt sidan. Om ett par veckor ska M ultraljudsröntgas, han ska skiktröntga buken och bröstet och de ska ta en biopsi på andra testikeln. Efter det ska de bestämma om han ska strålas eller om han ska opereras. Vi bör lägga hela barngrejen åt sidan och vi ska fokusera oss på Ms hälsa i första hand. Läkaren på stora sjukhuset har tillsammans med andra, bland annat en expert på radiumhemmet kommit fram till detta.

Just nu har jag svårt att få luft känns det som. Jag känner mig liksom tom och tung på nåt vis och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna fungera och bära på den här oron samtidigt.

Jag kommer inte att räcka till för att bära M helt och hållet känner jag. Den hr gången är jag för insyltad och leden och har så mycket mycket egen oro.

Föräldraskapsflotten som vi var beredda att hoppa upp på, driver med allt raskare takt, ut i havsbandet. Just nu ser jag den som en liten, liten prick.

Det är svårt alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, framtid, funderingar, föräldrar, icsi, ivf, jag, M, längtan, sjuk, oro, ledsen,

old crow medicine show

Jag ligger vaken och kippar efter luft som en fisk i botten på båten. M sover och bråkkatten ligger och spinner mellan oss. I ett par dagar har vi sovit i en gäststuga vid en insjö, det var svalare och jag fick bada i flera dagar. M badar helst inte. M läser helst dagstidningar, böcker och äter glass. Det funkar det där, det funkar att vi är olika för vi är olika. Vi hanterar livet olika och jag har accepterat det för länge sedan även om jag liksom glömmer av mig och tror att han borde göra på ett annat bättre sätt.

Vid insjön fanns det många barn, vännernas barn. De lite större frågade om tjuvar och pistoler, de lite mindre frågade inte så mycket utan hängde med M vid strandkanten och samlade stenar eller plaskade i vattnet. Emellanåt hade jag en klump i halsen som till slut brast och rann över när någon frågade hur det var med M, nu? Han var annorlunda fick jag höra och jag såg det ju själv när jag såg M med deras ögon. Jag såg ju att han är dämpad och trött, jag såg att han var lite tunnare och kanske äldre i deras ögon och det gjorde ont.

Jag vet inte om det är så att det är för att vi oroar oss som M verkar annorlunda eller om det är för den överjävliga pollenallergin han dras med, jag tror lite på pollenallergin men det liksom rann över för mig i alla fall, och jag såg att han inte var som de tänker att han är, även fast han inte är så värst annorlunda egentligen.

Den 14e har de konferens om Ms prover och biopsier och allt vad det är, på stora sjukhuset. Det är viktigt att läkarna samtalar om biopsier och prover fick vi veta, de behöver hjälpas åt att tolka och göra en behandlingsplan och bestämma vem som ska vara Ms läkare i nästan skede.

14e är alltså nästa anhalt. Ännu ett datum i raden av alla de andra. Och jag noterar, och väntar, ännu en gång.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, barnlöshet, icsi, ivf, jag, kärlek, M, iaktagelser, verklighet, semester,

Jag drar mig för att ringa andrologen imorgon. Jag orkar inte hålla på och ringa och tjata längre. Jag orkar inte ringa och berätta allt från början varje gång, och jag vill inte behöva ifrågasätta varför ingen behandlat vår remiss eller varför ingen ringt eller varför vi slussas runt hela tiden.

Tydligen är vår remiss hos Andrologen på stora sjukhuset för Andrologen på det privata sjukhuset har gett oss fel uppgifter, så det han sa kan vi bara glömma! Vi kan helt enkelt inte lita på någon känns det som, och när vi får klarhet i vad som händer, och om det faktiskt är så att han gett oss helt fel uppgifter, ska jag fundera på om jag inte borde skriva ett argt och beskt brev till hans arbetsplats.

På ett sätt är det nästan lite skönt att vara sur över att vi inte får påbörja någon behandling eftersom det gör att jag inte lika lätt tänker på varför de måste utreda detta så noggrant. Visserligen inser jag ju att det är för Ms hälsas skull och jag ÄR orolig, men vi har inget konkret utan bara förvirrade besked och ibland är ilska en bra känsla när alternativet är oro.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, oro, arg, verklighet, icsi, ivf,

Who would've thought... it figures

Fortfarande inget nytt, eller jo. Vi har blivit remitterade från privat urolog till Karolinska, oh the irony! Vi valde ju bort landstinget för att det tog tid och så bollas vi tillbaka.

Det jag inte vågar tänka är att det är för att de inte har specialistkompetens nog privat. Men jag tänker inte så. Jag vågar inte.

Jag har just klippt håret på M. Det är något rörande över hur hela långa han sitter naken i badkaret medan jag klipper honom. Håret ligger i tussar runt honom och hans nacke blir aldeles lång och pojkvek allteftersom håret försvinner.

Det är något med nacken som gör att jag blir alldeles ledsen. Det har inte med nacken att göra men jag tänker på hur länge sedan det var som vi fick vara lyckliga och obekymrade tillsammans. Just nu minns jag knappt. Eller jo, jag minns. Men det är så avlägset och jag blir liksom ännu lite sorgsnare över att vara där jag är nu.

Det var aldrig meningen att detta skulle bli en IVF-blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, oro, kärlek, M, nostalgi, längtan, ledsen, jag, barnlöshet,

And I will think of this When I'm dead in my grave

Det har varit en bra dag, en vanlig dag med inget särskilt, och därför kom det som en sån total överraskning att jag blev så himla ledsen på kvällen. Jag försöker rannsaka mig själv och får inte riktigt ihop allt.

Idag har vi till exempel fått ett besked från läkaren (som missade att informera om cellförändringen från början) att det är ett förstadium till cellförändring och att det inte finns någon som helst anledning till att fundera över behandlingsalternativ eftersom man inte behandlar detta. Man håller koll och vi bör kunna göra ICSI med "färska" spermier. Han förstod inte alls ivf-ställets resonemang. Han sa dessutom att hans erfarenhet är att färska fungerar bättre än frysta.

Nehe, jaha!? Vad betyder detta för oss då? Vad har vi att ta ställning till? Vi vet inte, och vi blir fundersamma. Vem ska man lita på, vem har rätt. Jag tänker att den här läkaren är androlog och ju borde kunna sånt här, han har dessutom erfarenhet av ivf-behandlingar och hur man tänker i ett sådant sammanhang.

De andra vet vi ju inte hur de resonerar riktigt eftersom M inte blivit kallad till det där ultraljudet ännu och vi inte riktigt fått prata med dem annat än i affekt.

Hela tiden pendlar hoppet och känslorna. Jag känner mig trött, och då pratar jag inte om sömnig. Jag skulle vilja ha dagar där jag fick fokusera på ett par saker i taget och inte på 12 samtidigt. Jobbet brukar kunna ge energi men just nu känner jag kanske att det dränerar mer än det ger. Lite har det att göra med att när jag är på jobbet vill jag inte prata privatliv, en kollega till mig gör inte annat. Det gör att mina dagar flyter och privata tankar glider in i mitt professionella fokus. Jag har inte varit med om detta förut. Det är första året och jag känner att det gör mig ledsen.

När jag tänker efter är det kanske inte så värst konstigt att jag känner mig trött och ledsen i kväll. Det kanske är ganska naturligt egentligen, om man tänker efter alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, ivf, icsi, ledsen, oro, kollegor, funderingar, tankar, verklighet, barnlöshet,

I am humming, one of your songs

Jag cyklar till jobbet. Inte alltid men jag ska försöka att cykla allt oftare för det tar inte mer än en kvart eller tjugo minuter ungefär. Idag var jag ganska nöjd eftersom jag orkade hela uppförsbacken i början av hemfärden, resten är nerför bara och en baggis!

När jag satt och var så där nöjd i nedförsbacken märkte jag hur en bil saktade ner farten bredvid mig fast ett körfält bort från cykelbanan. Det var M! Och det är märkligt hur jag fortfarande 6 år senare får hjärtklappning av att se honom, nästan varje gång. Inte precis just när han sitter bredvid i soffan men när jag får syn på honom och det är oväntat.

När jag kom hem hade han gått ut i strumplästen och stod på trappen och tittade efter mig. Jag kände mig efterlängtad och välkommen.

Och jag tänker på det, att kärleken den har vi i alla fall. Den finns där och vi glömmer den inte mellan varven, trots elände och barnlängtan och oro, vi glömmer faktiskt inte bort varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ivf, jag, icsi, M, relationer, kärlek,

We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year..

Idag som är idag har vi haft vårt efterlängtade inskrivningsmöte på en ivf-klinik. Eller just det ja, det var ju inget möte fast det var tänkt så.

Jag skrev här om hur besviken jag var på mötet vi hade en gång när jag trodde vi skulle ha ett annat. Och idag kan jag nog säga att det var inget, om jag jämför med hur jag känner idag.

När vi kom in till läkaren började hon med att fråga oss vilken sorts förväntningar vi hade på hjälp av henne och jag tyckte verkligen att det var skumt med tanke på att vi ju hade skickat in papper och pratat och beskrivit ganska noggrant hur läget var för oss. Men vi beskrev att vi ju sökt dit för att vi ville ha hjälp att bli gravida och bli biologiska föräldrar tillsammans med hjälp av ICSI.

M berättade lite om sina prover och resultatet från biopsin och att det förklarats för oss att det nog fanns en möjlighet att bli föräldrar tillsammans trots allt.. trots att det bara fanns spermier i 30 % av gångarna - und so weiter. Då tittar läkaren på oss och säger

-Berättade andrologen också då att det finns cellförändringar i testikeln?
-???!!!
-???!!!

Jag är så arg och ledsen och besviken och rädd.

Jag är så arg på andrologen som uppenbarligen missat att se detta i labbsvaret, eller om han glömt av att berätta?
Jag är så ledsen över att att M ska behöva uppleva det som han är mest orolig över.
Jag är så ledsen över att vi inte fick börja en glädjande uppåtspiral utan att vi fick sitta där med all glädjen nerknölad i tårna på skorna, och känna hur oron bara svällde över och rann ut genom ögonen.
Jag är så besviken över att vår föräldraresa inte kunde få en början nu utan att det i stället känns högst osäkert om den blir av alls.

Och jag är så rädd!

Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, oro, M, arg, barnlöshet, verklighet, föräldrar,

vi knullar för nöjes skull, part 2

Jag har slutat att säga att vi knullar för nöjes skull när folk frågar om vi ska ha barn. Och så många frågar förresten inte längre, de flesta har nog fattat att man inte ska fråga allt, några kikar då och då mot min mage i samtal och några ja de har inget vett och frågar.. Och det är då som jag inte längre säger det utan jag säger lite olika beroende på vem det är.

svarsexempel:

1. NEJ!
2. Om Gud vill (då tittar de konstigt på mig eftersom de vet att jag inte tror på Gud)
3. Vi kan inte på egen hand
4. Man ska inte alltid fråga o0m alla saker, det kan bli jobbigt för den som frågar och den som får frågan.

Ja ungefär så. Jag alternerar lite mellan de här olika svaren lite beroende på vem som frågar. Det som är intressant är att hur jag än frågar så verkar andra bli lite provocerande, eller kanske inte vad gäller alternativ 3, då vill de nästan hjälpa till men för övrigt blir folk provocerade.

Jag tycker att de kunde låta bli att fråga alls.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, funderingar, icsi, vardag, konstigt, jag, relationer, ivf

I fell down in that hole again I am a lump of gelly I am a dead fish

M och jag köpte en grill andra dagen i vårt radhus. vi skojade med varandra, fnissade och sa att detta måste ju vara det viktigaste köpet vi kunde göra med tanke på att det var med hjälp av grillen vi skulle umgås med grannarna. Alltså vinka över staketet och kommentera grillglöd, ungefär så tänkte vi.

Vi har inte monterat den ännu. Vi har inte fått bort alla kartonger heller, vi har inte målat om och valt tapeter och inte ens bestämt hur det ska se ut här hemma eller liksom kommit i ordning varken inne eller ute. Jag tycker att det är lite jobbigt ibland, men det hänger ihop med att vi jobbar mer än tidigare just nu. M och jag har varit lediga 5 dagar tillsammans på en månad och tre av dem var vi hos mina föräldrar. Just nu ser jag fram mot att få ha semester.

Sen vet vi att vi kan bli föräldrar tillsammans också. Eller det finns förutsättningar för det eftersom det fanns spermier som man kan plocka ut och plantera in i ägg. På torsdag ska vi skriva in oss på en klinik, privat eftersom vi får vänta ytterligare 18-24 månader annars. Jag tycker att det känns konstigt.

Jag känner mig ganska orolig och rätt sänkt. Jag tror att jag skulle ta det personligt om det inte skulle funka nu. Det skulle kännas som att det var mitt fel. Vansinnigt men ingen har sagt att jag är så värst klok alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, hemma, icsi, ivf, jag, framtid, verklighet, konstigt, längtan,

here we go again

Jag behöver skriva så att jag begriper vad jag tänker. Det går inte så bra just nu och jag kommer nog att behöva låsa innehållet. Det går bra att be om lösenord.

jagstryperkattenatgmailpunktcom

fast så klart byt ut ett at mot ett @ och ett punkt mot en . så blir det så mycket bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, funderingar, jag, tankar,