12 oktober 2007

Ett styck försoningsknull tack!

Det kan bli så konstigt tyst när man varit osams. Så tyst att man inte kan sucka i fred utan att det misstolkas och låter argt. Så tyst att det arga ligger kvar i luften och cirklar mellan de som varit osams.

Hos oss är det tyst. En anledning är säkert att M somnat i soffan, men den största anledningen är osamset. Fast vi bråkar inte, aldrig. Vi diskuterar och jag blir galen på att han är tyst även i diskussioner. Det handlar om att lyssna. Och jag kan, men jag orkar inte alltid. Inte idag.

För idag var en sådan bra dag. Flera roliga besked på en gång, en efterlängtad utbildning, en intervju, ett möte och komplimanger och en present. Det var länge sedan jag fick en sådan fin dag på en gång.

Men så hemma är vi sura och trötta och vardagliga. Borta är sommarens romantik med kjol och bara ärmar. Kvar är bara höstens köld som går in i märgen, och jag fryser. Vardagen är här så in i vassen och trycker bort allt som kan vara mysigt när vi är trötta och hungriga. Mest jag. Men jag ger mig inte alltid.

Fast nu ångrar jag ju, för det tysta är svårt. Och jag kommer att mjukna och jag kommer att krypa upp i goset snart. Snart.

Det gör jag alltid.

6 kommentarer:

huus sa...

Bra rubrik. Ville läsa, primitiv som man är ;)

smul sa...

mission completed då antar jag :)

Anne sa...

Hoppas det ordnar sig snart. Men ta inte på dig skulden. Ibland behöver man rensa, för bådas skull.

smul sa...

Jag tar inte på mig skulden för den är inte min den här gången. Men jag är inte långsint. Det borde jag kanske vara ibland.

vonsachsen sa...

Nää, långsinthet är väl inget produktivt... eller efterstävansvärt (öööh?). Tänker man bli sams ändå, så är det väl helt bortkastat med långsinthet?

smul sa...

jao, men ibland är det skönt att vara den sura! ;)