Tweet, tweet

Mjo, så atte..

Vet ni hur bra ni är ni som läser här. Jag lyfte när jag hade läst kommentarerna senast och så blev jag genast mindre rädd och mycket gladare. Tack fina fina ni. Överhuvudtaget måste jag säga att jag är ganska glad över att jag har läsare, det är lite pinsamt att erkänna men det är så, jag blir glad av det.

M åker runt i sin polisbil nu igen. Han ska komma hem snart och då är han trött eller uppåt. Antingen eller, på eller av, så är det som oftast, medan jag själv är lite jämt depp eller ganska glad egentligen. Eller så vet jag inte, jag kan inte riktigt analysera detta med mitt eget humör.

Jag tycker att det är lite synd att det finns så få ivf:are få icsi:are på twitter. Då skulle man få veta snart hur det låg till med plusen och äggen och hela alltet snabbt. Å andra sidan är det ett helavtidsjobb att upprätthålla en blogg, det vet jag nog men jag har gjort'et i alla fall. Lagt till mig och provar. Jag vet inte ens om jag förstått hur man gör men jag ska prova. Twitter alltså.

Bara några få dagar kvar tills jag vet ungefär när vi får börja. De långsammaste veckorna på länge har just förflutit ganska fort.


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, twitter, icsi, barnlöshet, jag, iaktagelser, vänner,

rädd

Jag fick möjligheten att prata med en tjej som gjort ivf i Falun för några år sedan. Det var liksom rätt så skönt. Hon sa att jag fick ringa när jag ville och hon peppade mig lite att det är en spännande resa vi har framför oss.

Själv vill jag mest gråta i kväll. Jag oroar mig och inbillar mig att det inte kommer att funka och jag tänker att besvikelsen över att aldrig bli gravid kommer att ta kål på mig och vem blir jag då?

Jag tror kanske att jag lurar mig lite när jag säger att det här med Ms cellförändring och annat har gjort att jag fått perspektiv på vad det innebär. I alla fall känns det idag som att jag inte kommer att hålla ihop om jag möter fler besvikelser.

Det känns som att det hänger på mig nu och att om det inte funkar nu så är det min kropp och jag som misslyckats. Rationellt så kan jag tänka bort att jag inte borde tänka så men jag kan liksom inte sluta känna så. Det närmar sig och jag känner att när någon nämner vad som ska komma blir jag gråtfärdig och alldeles rädd.

Jag är rädd.


Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, framtid, M, icsi, ivf, barnlöshet, gravid,

Jefla stora lilla fina katt

foto:privat

En vän var här i går. Hon vill ha barn och hon vill dela upplevelsen med någon, fast hon lever ensam. Hon vill inte åka till Danmark säger hon och jag förstår, och jag förstår inte. Men det är inte mitt val, jag hoppas bara och önskar för henne att hon får som hon vill på något sätt och att hon aldrig i framtiden känner att hon skulle gjort ett annat val.

I dag är sista dagen på helgen och M sover efter en ganska tuff jobbnatt som jag förstod när han kom hem. Nästan aldrig oroar jag mig över vad som händer när han jobbar natt men ibland så känns det konstigt. Som igår, när jag vaknade och klockan var mycket mer än den brukar när han kommer hem efter en natt. När han sedan inte svarade när jag ringde hann jag bli orolig och det var omöjligt att somna om även om jag någonstans inser att om det hänt honom något så hade någon kommit hit.

En av Ms kollegor ska vara ledig och åka till Afghanistan ett år. M vill inte men säger att han kanske gjort det om han varit yngre. Jag tänker att den diskussionen är jag glad att jag slipper.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, vänner, jag, ivf, icsi, funderingar, katterna, söndag,

jefla lilla fina katt

foto: privat


Nej det finns visst massor som skriver om ICSI fast jag inte fattat det riktigt. Och som någon så smart skrev det är ju som IVF fast med lite annat innan, och jo M har ju liksom gjort sitt redan. Mitt är kvar och ja, det blir ju som det blir helt enkelt. Kanske är det så att eftersom det tog så lång tid för oss att få reda på om vi kunde få sätta igång med procedurerna någon gång så känns det som att ICSI är en mycket större apparat än vad det är, men jag antar att det har att göra med att M har cellförändringar och utreds för det fortfarande.

Igår fick han brev där det stod att någon onkolog tyckte si och en annan tyckte så, det stod att hans hustru (jag visste faktiskt inte heller att vi var gifta) verkade orolig och ville ha journalanteckningar för att kunna jämföra vad alla olika inblandade sa. Ja för det är faktiskt inte lätt att tolka och inte blir det kanske lättare att det i journalanteckningarna står att det är tumör och det står något om cancer. Hittills har ingen nämnt det för oss utan bara skrivit cellförändringar.

Jag frågade om M kände sig nervös av vad han läste men nej han tyckte det var bra att de skulle hålla koll med ultraljudsröntgen och att de inte skulle ge cellgifter som slog ut hormonproduktionen så att han skulle behöva ta tillskott. (M är spruträdd)

Jag kan inte låta bli att tycka att det var lite läskigt att det stod just umör och cancer på ett par ställen, för nu undrar jag ju lite varför. Jag önskar att jag kände någon läkare som verkligen kunde sätta sig och tolka allt som stod, men det kanske inte skulle hjälpa.

Nu är det bara två veckor kvar till första mötet. Det känns fint.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, jag, oro, cancer, M, foto, icsi, ivf, funderingar,

filosofisk morgon med musik till kaffet

För varje dag som går är det färre dagar till vi ska till Örebro. Det slår mig att jag liksom inte riktigt har funderat så mycket över det som kommer att ske så småningom och att jag ändå har en bild av det som kommer att ske. Jag tror det är er bild, ni som själva skriver och har genomgått detta. Ni har bidragit till att öka min kunskap och kanske också minska min rädsla även om den nog ibland ökar eftersom jag läser om saker som inte går så bra.

Senaste tiden(till skillnad från förut) har jag försökt att vara öppnare om vad jag tänker och även med att vi är ofrivilligt barnlösa. Det har avdramatiserat allt för mig själv. Jag berättar inga detaljer direkt och inte att vi ska till Örebro eller när. Jag har någon slags fåfäng förhoppning om att vi ska få överraska familjen med åtminstone en sak i den här processen, att vi (jag) är gravida. Hittills har de ju känt till varenda steg men sedan före jul har jag inte sagt att vi fått en tid och att det är på G. N är de frågar säger jag vagt att vår kötid är slut i maj, så kanske att vi får börja i höst efter sommaruppehåll och sånt.

Lite känns det som att jag öppnar upp fr att det kommer att gå åt skogen men jag orkar inte tänka så. Jag vill få vara glad och förhoppningsfull, går det åt skogen får jag vara ledsen då. Jag vet ju vad som kan hända även om jag är glad.

ICSI.. jag har faktiskt inte läst om andra som gjort ICSI eller har jag missat det? Har någon av er genomgått ICSI? Jag tänker att det ju inte är så värst annorlunda egentligen men å andra sidan vad har jag för erfarenhet av något.

Många av er har verkat så förberedda, jag blir lite nervös av det,känner att jag inte är det. Borde jag tänka på något särskilt? Det jag oroar mig mest för är hur spermierna ska hamna i Örebro, är det vårt jobba att fixa det eller hur funkar det?

Är detta ens en ivf-blogg, är detta en icsi-blogg, eller kanske mest en blogg?

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, framtid, funderingar, gravid, jag, icsi, ivf, morgon, verklighet,

curiosity killed the cat

Jaha vilka mer än Bunny tror att jag ska börja strypa katter, räck upp en hand!

Och om ni vill veta exakt hur mycket jag hatar katterna kan ni läsa här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om katt, katterna, arg, iaktagelser, kommunikation, trams,

I cut his hair myself one night

Vilken helg! M är bortrest och jag var inställd på en tråkhelg i ensamhet, krönikor att skriva (en avklarad) och häng med katterna i soffan. Inte hade jag tänkt att jag söndag morgon skulle vakna upp och vara tonårsbakis, eller fundera över konstiga saker vi kommit överens om fina grannen och jag.

Åh jag känner mig påfylld av energi. Jag har haft en så bra vecka med flera middagar och tankar om flera. M kommer snart hem och jag känner att jag längtar (också det som en tonåring) och rodnar lite vid tanken.

Kanske blir 2011 ett riktigt bra år trots allt. Kanske är det slut på elände och början på något lyckligare. Vad det än skulle kunna vara känner jag att just nu är det bra och just nu känner jag mig stark.

(Om ett par dagar kommer jag att gnälla över att det är sjukt korkat att lova grannar att man ska börja löpträna när man är full - alltså löpträningen ska ske i nyktert tillstånd.)


Läs även andra bloggares åsikter om glad, M, musik, kärlek, barnlöshet, icsi, ivf, jag, huvudvärk, verklighet, nöjd,

diskriminerad?

Jag blir inte arg så värst ofta, inte jättearg i alla fall men idag har jag nog ändå blivit det.

I min kommun (och tillika arbetsplats) har man rätt att vara frånvarande för läkarbesök utan lönebortfall OM det inte gäller tandläkarbesök mammografi, cellprovstagning och ivf. Märk väl att när jag inger för att undersöka saken vidare och påpekar att det är lite underligt att det mest handlar om kvinnorelaterade sjukdomsbesök så säger personal-personen i kommunen att mannen ju också är drabbad vid barnlöshetsbehandling osv. Men i vårt fall så gick M till urologen och fick det fixat, vilket han fick ledigt för, och vilket han också skulle fått ledigt för om han arbetade på min arbetsplats. Vidare måste han ju inte egentligen närvara vid ytterligare behandlingar.

Så.. nu är jag arg. Jag tycker att det är diskriminering och man skulle kunna tänka sig att det är är diskriminering på två grunder.

1. jag är kvinna (Ett av de större felen i denna värld verkar det som)
2. jag är boende i Stockholms län

För hade jag bott eller arbetat i Hultsfred till exempel så hade dessa regler gällt.

"Följande orsaker får du gå på utan löneavdrag:
Psykolog
Kurator
Läkare
Efterbehandling som är ordinerad av läkare
Röntgen
Skärmbildsundersökning
Mammografi
Cytologtest
Akut tandläkarbesök
Kiropraktor och akupuntör som är förtecknad hos Försäkringskassan
Blodgivning
Tandoperation på sjukhus med efterföljande återbesök
Provrörsbefruktning, behandling skall ske enligt remiss av läkare"

Heja Hultsfred! och hello jämställdhetspersoner i min kommun säger jag!


Läs även andra bloggares åsikter om diskriminering, feminism, kvinna, icsi, barnlöshet, verklighet, arg, jag, ivf

You had me at hello

Det har varit en alldeles vanligt vanlig vecka. M har jobbat och jag har försökt få ihop en liten krönika men som bäst har det gått helt åt skogen. Precis som med det här stället så tryter orden och jag blir sittande med korta stycken som inte hänger ihop. Jag funderar vad det beror på ibland, jag som kunde ordbajsa i tid och otid om ungefär precis vad som helst.

Jag har också funderat lite över vårt senaste besök hos läkaren för ett par veckor sedan. Fortfarande har de inte kunnat besluta om han ska strålas eller inte. De säger att det kan påverka en normalt fungerande hormonproduktion, och att risken för att det ska bli cancer är så liten att det är bättre att hålla koll på cellförändringen istället för att stråla den profylaktiskt.

I februari skall det vara någon stor läkarkonferens med onkologer från hela landet, där skulle läkaren lyfta M:s fall eftersom de är oense. M verkar lugn, jag vet inte om jag är det.

Vad gällde lungorna så har M ännu inte blivit kallad för kontroll, vilket jag påpekade, och läkaren lovade mig att se till att han blev kallad snart, ännu har inget hänt och jag vet inte ens om jag skrivit om detta inser jag nu.

Det finns en fläck på M:s lunga som behöver hållas kolla på, som upptäcktes av misstag när de skiktröntgade buken. Ingen sa något först, men M är en jävel på att tjuvläsa papper upp och ner och frågade, och då fick han veta att det inte kunde uteslutas att det fanns något..

Nästa gång vi var hos läkaren sa de att vi var tvungna att hålla koll för man öppnar inte hela bröstkorgen för en så pass liten fläck, och att han skulle bli kallad. Samma sak sa läkaren nu senast, fast inget har hänt och det har gått mer än det halvår som nämndes för ny skiktröntgen.

Vi går alltid två på M:s läkarbesök numera. Mest för att kunna hålla koll och för att tillsammans förstå vad de säger, för de säger så mycket konstigt mest hela tiden.

Jag älskar M, det är det viktigaste. Ofödda barn är inget i jämförelse. Konstigt och på ett sätt lite bra har det varit att ha det som perspektiv i allt det här barnlösa. Det eländiga har blivit lite mindre eländigt i jämförelse, och livet tuffar liksom på i väntan på olika saker.

Snart Örebro.



Läs även andra bloggares åsikter om M, kärlek, oro, cancer, barnlöshet, icsi, ivf, funderingar, framtid, verklighet, relationer,

Vinstlott med garanterad vinst

Äntligen har vi fått ett brev som berättar för oss att vi faktiskt ska få planera vår behandling. Det känns som lycka! Som att vi hittat ankaret och som att vi kanske kanske är på G.

Men jag bromsar mig och så säger jag till mig att "pass på nu bli inte för glad, gläd dig inte för mycket, det kanske aldrig blir något", men bara idag, bara idag ska jag känna mig som att jag har köpt en lott med garanterade vinst.

och så ska jag tänka att när vi blir föräldrar så ska vi göra sånt här med vårt barn hela dagarna.




Läs även andra bloggares åsikter om längtan, glad, kärlek, konstigt, ivf, icsi, barnlöshet,