Jag förstår inte varför jag har oroskänslor plötsligt. För det finns inget, inget alls att oroa sig över, ändå skriker magkänslan till mig att något är fel. Fast vad? Jag hittar inget, så jag vankar.
Det går fort, lägenheten är liten och jag återvänder till fönstret mot gatan hela tiden. Om jag trodde på föraningar skulle jag säga att det var en sådan som ville mig något, som ville varna, men för vad? Jag tror inte, och jag försöker bukandas, lugnt och långsamt.
Snart går det över.
2 kommentarer:
sådär kan jag också hålla på. tycker det är stressande och jobbigt med intervjuer och möten och väntan och allt det där. inget att vara orolig för egentligen, men lätt att vara det ändå.
Men vännen .... det där känner jag också igen. Något som gnager. Men det är bäst att skjuta det åt sidan. Om du kan. Stor kram!
Skicka en kommentar