Det är som att jobbet dränerar mig totalt vissa veckor och vissa dagar. Jag har inte ens ork att bryta mig ur tristessen framför TV:n, trots att jag vet vad som piggar upp, att det skulle pigga upp.
Mitt jobb med människor gör mig stundtals så fokuserad på uppgiften att samtala för att få människor att förstå, att jag går i från det halvtimmeslånga samtalet med sprängande huvudvärk. Ännu värre är när de jag samtalar med börjar gråta och man får ett helt annat samtal än det man hade trott från början.
En dag blev det så, hon grät. Berättade, snöt sig, grät igen, och jag var liksom paff. Men fann mig och försökte ordna till försökte förklara och göra upp en plan för hur en del kunde bli bättre och enklare. "Finns det något jag kan göra som skulle kunna hjälpa dig?" frågade jag naivt och fick hundra svar. Men det kan bli bra det här ändå. Det kan i alla fall inte bli sämre, och i alla fall bara lite innan det blir bättre.
1 kommentar:
du först. alltid du först.
jag vet hur svårt det är men det går inte att ge utan att fylla på. kram.
Skicka en kommentar