Tonåringar igen

Jag har nog pausat klart nu, och pausat har jag gjort mest för att jag inte har orkat skriva om hur dumt det har blivit för syskonungarna. Det har blivit riktigt fel och det handlar om föräldrars värsta mardröm.

Trots att man som förälder gör vad man kan för att det ska bli bra för ens barn så blir det fel och de träffar människor som står för annat än sin mamma och så testas det. Både gränser och droger, och utan att någon förstått hur eller egentligen alls att, så finns det ett beroende och skulder som är så höga att man måste skaffa pengar, snabbt! Och det skaffas och de vuxna blir de elaka som sätter gränser och ringer samtal och nu är det väntan. Fast just nu kan de i alla fall inte göra något mer dumt, det är ganska skönt att få en liten respit. Skönt att samla krafter och ha krismöten där alla i kontaktnätet får gemensam strategi och enad front.

Skönt också att så många ställer upp för min syster och vill hjälpa, att faktiskt ingen vänder ryggen till utan förstår att hon gör så gott hon kan. Ja inte deras pappa kanske, men det hade ingen räknat med. Ingen har ju pratat med honom på tre år, och just nu är han fullt upptagen av att skilja sig från familj nummer två där han för andra gången i livet lämnar en 2 månaders bebis, så jag tror knappast att han har så värst mycket tid att skälla på systern heller egentligen.

Efter den här veckan har jag på fullaste allvar funderat på om jag verkligen vill ha barn. det var länge sedan jag funderade, på just det.