Jag har funderat lite på det där med musiksmak igen. Jag gör det ganska ofta egentligen. Jag tycker det är viktigt. Helst skulle jag vilja att alla hade ungefär samma som jag, några kunde få ha bättre koll (vilket många har) för att tipsa mig, men det vore praktiskt att alla hade ungefär samma för då slapp jag bli förbannad när jag hör kass musik. För jag blir det, förbannad. Särskilt om jag är trött, då kan jag kliva ur köer, lägga det jag tänkt handla innanför dörren och gå hem, ungefär så.
Det handlar inte heller alltid om att ha samma musiksmak som jag inser jag, men att den är aktiv kanske. Att man bryr sig om vad man lyssnar på, att man bara inte lyssnar på reklamradio och låter skvalet stå på hela dagarna.
Min kollega gör så. Hon hör till dem som sätter på radion så fort det är tyst och lugnt och sjunger glatt till allt poppigt och schlagrigt och e-typigt. Jag har lärt mig att hålla käften, jag har lärt mig att bita ihop och inte kommentera varje jävla låt varje gång. Ibland tar jag med någon skiva till jobbet och försöker introducera något annat, men hon tycker bara att det låter jättebra ungefär som allt annat. Hon är en typisk allätare. Jag tycker om henne ändå, konstigt nog.
........................................................................................
Andra bloggar om: musik, funderingar, iaktagelser, jag,
2 kommentarer:
Det är rätt att vara kräsen. Man behöver inte vara musiker för att motivera varför man gillar en viss musik. Ställ henne mot väggen. , )
Detta sägs allt oftare, dessutom som ett slags lockbete: "Här finns nåt för alla."
I klartext = inget för mig.
mjo men, jag vill ju inte bli betraktad som totalt socialt inkompetent. Och jag har skällt ut henne för Måns Zelmerlöv en gång, och hon var så helt ovetandes om att det var dåligt att jag skämdes.
Skicka en kommentar